En präst är alltid präst men måste inte alltid framträda som präst

Är en präst alltid präst? Och måste alltid prästen framträda som präst? Alltid ha en synlig identitetsmarkör? Debatten om Birgitta Eds prästkrage i offentliga sammanhang, i mötet med Erdogan i Turkiet eller på nobelfesten, har varit stimulerande. Motstridiga uppfattningar har fått ta plats – och här kan två motsatta ståndpunkter innebära två rätt och inget fel.

Att betona prästämbetets djupa identitet är i dag angeläget. Den som är vigd till präst kan varken dag eller natt stänga ner sitt prästerliga ansvar eller gå in i och ut ur sitt ämbete som man själv vill. Som prästvigd har man en kallelse och identitet – dygnet runt – och inte bara ett uppdrag inom reglerade arbetstider. Vigningen är inetsad i personen intill dess att döden skiljer dem åt. Men också då, när prästens lik läggs i kistan är det en gammal tradition att denne är iklädd sin alba och stola och enligt gammal tradition inte vänd med ansiktet mot öster utan mot väster – en markering att prästen alltid på Guds uppdrag ska möta sin församling.

Denna vigning, denna himmelska fullmakt, är prästämbetets outplånliga karaktär – dess character indelebilis – och ett sigill som visar vem prästen tillhör. Inte sig själv utan sin Herre, inte världen utan Guds rike. Inte ett ibland i ämbetet, ibland inte. Ibland tillgänglig, ibland inte. Utan en gång kallad, alltid kallad. En gång vigd, alltid vigd. Lika lite som man efter bröllopsvigseln kan ta semester från sitt äktenskap kan prästen ta semester från sitt ämbete. Däremot kan denne ta semester från sin tjänst och sina arbetsuppgifter och ha fridagar, men inte gå ut ur ämbetet.

Detta behöver framhävas när präster i dag alltmer sällan bor i sina församlingar. Prästrollen är inte en roll, den är mer än så. Därför är Birgitta Eds betonande av prästens identitet viktig.

Men även om prästen alltid är och förblir präst så måste det inte alltid synas – en präst är alltid präst men måste inte alltid framträda som präst. Däremot måste denne alltid vara beredd att handla som präst. Dag som natt, nyvigd likaväl som pensionär. Ämbetet går inte att tvätta bort, inte ens att synda bort, det sitter där som ett brännmärke som markerar att prästen är tagen i Guds tjänst och kallad att vara en trogen tjänare åt Kristus till människors bästa, som Paulus skriver (Kol. 1:7).

Birgitta Eds konsekventa försvar för prästkragen som markör kan roa mig. För inte så länge sedan var det tvärtom. För kanske femtio år sedan ansågs det katolskt. Prästskjorta var då ett ganska nytt fenomen importerad från Engelska kyrkan och Romersk katolska kyrkan. Diskussionen kunde då bli ganska hetsig. De äldre såg i prästskjortan en katolsk influens och en överdrift, medan vi som försvarade den, menade att prästämbetet måste bli synligt mer än vid begravningar och högmässor. Vad som då ansågs katolskt har i dag blivit regel. Prästkragen bärs med stolthet.

Men ämbetet sitter djupare än i en synlig prästkrage. Den behöver inte bäras i alla sammanhang, det kanske inte ens är lämpligt? Att prästen i varje situation måste vara beredd att utöva ämbetet betyder inte att prästskjortan alltid ska vara på. Den behöver helt enkelt inte vara synlig på en pub, under en resa, på en badstrand – eller ens på en nobelfest eller ett statsbesök. Men om någon råkar i akut själanöd eller behöver de sjukas smörjelse på resan eller den där nobelfesten så får prästen träda fram just som präst. I min väska har jag därför alltid med mig mitt lilla smörjelsekar som också har använts.

Det har hänt mig, liksom säkert varje erfaren präst, otaliga gånger att jag fått träda in i de svåraste situationer, då jag kallats från fester eller ur min djupsömn för att åka med nattvarden till en döende eller döpa på neonatalvadelningen. Det har varit självklart att då aldrig säga, ”tyvärr, jag är ledig, jag kan inte, ring någon annan”.

Risken med att alltid bära prästskjorta även då det inte är nödvändigt, är att ämbetet reduceras till en yttre markering, en skjorta mer än en identitet, ett klädesplagg mer än en Guds etsning i min person. Därför skulle jag vilja säga till varje präst: Du slipper att alltid bära din prästskjorta! Men du slipper aldrig från ämbetet i att vara präst – i Kristi tjänst.

Berth Löndahl, kyrkoherde em. men fortfarande präst