Att förkunna evangelium rent och klart är vår övergripande uppgift som döpta och kristna. Det sker, som kyrkoordningen träffande säger, både i ord och handling. Hela livet är en förkunnelse, och jag visar till vardags genom mitt sätt att leva vad evangelium om Kristi död och uppståndelse betyder. Det kan ske på olika sätt men övergripande är alltid kärleken som sätter Gud och medmänniskan främst.

Samma evangelium ska alltså förkunnas i ord. Det kan vara allas uppdrag, men är särskilt prästens i predikan. Det finns mycket förenklat två sätt för detta: antingen att tala om evangelium, eller tala evangelium. Det är två olika förståelser av uppgiften.

Det är min övertygelse att förkunnelsen bör vara ett tilltal, där förkunnaren ger Ordet från Gud vidare på hans uppdrag översatt och insatt i människors liv genom studium, egenkännedom, övning och bön.

Risken är annars att förkunnelsen blir en berättelse/föreläsning/kåseri om hur det var på Jesu tid, och/eller hur vi har det i dag, och/eller hur man kan se på texterna som gäller, och/eller hur man ska bli bättre människa. Det blir så mycket tal om.

Predikanter talar ibland om ”dagens texter” som om det gällde skrivelser. Men Ordet är Kristus som gav och ger förlåtelse, liv och salighet. Direkt. Låt då bli nu och där här. Jesus möter oss på samma sätt. Det behövs inte så mycket rundprat. Vad som händer när sådden såtts i människohjärtats fördolda djup är sedan hans sak, som ger växten. Vår tro är att Gud verkar ännu alltjämt genom den Helige Ande.

Det är viktigt att 1986 års handbok sätter trosbekännelsen efter predikan. Predikan är en fortsättning och tillämpning av det evangelium som just lästs. Evangelieläsningen ger röst och kropp åt Kristus mitt ibland oss. Vi visar glädje och uppmärksamhet genom att stå under läsningen.

Precis som när Evangelieboken bärs fram i processionen. Den symboliserar ju Kristus, Guds levande Ord, som kommer i vår mitt. Just där är också predikans plats. Den ger röst och kropp åt Kristi evangelium. Till allt säger man sitt ja i trosbekännelsen.

Vad säger Jesus till oss som lever nu och finns i kyrkan? Hur lär, förmanar, kallar, leder och tröstar han? Vilka ord ska vi gå ut i vardagen med? Vilket evangelium ska ges? Samma nu som då. Den bästa förkunnelsen är att säga just det och vara försiktig med de många orden. I stället gäller att korta ner, memorera, tala till den som lyssnar och se hen i ögonen. Evangelium överlämnas från hjärta till hjärta. Börja med det som är viktigast. Sluta med det. Inget är viktigare än det som Jesus vill och säger.

Anders Alberius
domprost emeritus