Färre diakoner kan öka medlemstapp

Diakoni är en fullkomligt nödvändig och bärande del av kyrkans liv och verksamhet varje dag året runt. För många människor i vårt sekulariserade samhälle är det dessutom en första möjlighet att komma i kontakt med och lära känna den kristna tron.

Jag välkomnar därför den satsning på diakonifokus som från och med 2020 ska ersätta nuvarande Diakonins månad.

Samtidigt undrar jag hur man tänker att ett långsiktigt seriöst diakonalt arbete ska kunna ske då antalet diakontjänster drastiskt minskat med drygt tio procent de senaste fem åren.

Med färre diakoner riskerar diakonin i församlingarna att förlora avgörande kompetens och utvecklingspotential. Det skulle sannolikt i allt snabbare takt medverka till större medlemstapp och minskade kontaktytor med det omgivande samhället.

I ett sekulariserat samhälle med stora utmaningar vad gäller bland annat psykisk och existentiell ohälsa, ökad fattigdom för de allra mest utsatta och en tilltagande ofrivillig ensamhet, är diakoni en självklar del av kyrkans liv.

Att förmedla hopp, medkänsla och kärlek i handling ter sig alltmer angeläget i en värld som hyser så mycket av det motsatta.

Den så kallade profetiska diakonin är här en förutsättning för att det diakonala arbetet ska ta sig utanför kyrkans väggar och på allvar få genomslag i vårt delvis ganska sargade samhälle.

Kyrkans framtid hänger till stor del på hur väl vi lyckas förvalta, uppvärdera och utveckla det diakonala arbetet som sker varje dag. 

Vad menar vi då med diakoni och profetisk diakoni? Det kan vara svårt att definiera något som genomsyrar hela kyrkans verksamhet vilket det diakonala arbetet sannerligen gör.

För mig är diakoni att medvetet välja att vara medmänniska med Jesus Kristus som förebild. Så enkelt och så oändligt svårt! I detta välsignade uppdrag infinner sig den profetiska diakonin som en oundviklig del av min diakonala kallelse.

Om jag vill vara medmänniska med Jesus som förebild måste jag med nödvändighet vara röstbärare för de som saknar egen förmåga att hävda sina rättigheter.

Lika viktigt är att ge röst åt det underbara vi tror på, evangeliet, att sprida glädje och hopp och visa vägar till möjlig positiv förändring. Att stärka och mobilisera, ge hjälp till självhjälp enligt det så kallade empowermentbegreppet, är diakonins signum.

Det finns tusen sätt att utöva diakoni på, med Jesus som förebild hittar vi också ständigt nya. Jag kan och får inte vara tyst då jag har möjlighet att vittna om orättvisor, stå på de svagas sida och gå kärlekens väg för medmänniskan.

Som diakon har jag i mina vigningslöften bland annat lovat att ” …försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.”

Det finns ingen diakoni utan den profetiska diakonin, de är djupt sammanflätade. För många människor utanför Svenska kyrkan är det ofta det diakonala arbetet som väcker intresse och engagemang och gör just Guds kärlek synlig i världen.

Kyrkans framtid hänger till stor del på hur väl vi lyckas förvalta, uppvärdera och utveckla det diakonala arbetet som sker varje dag. Det är därför skrämmande att antalet diakontjänster minskar drastiskt, detta i en kyrka som i stället skulle behöva satsa på fler diakoner för att möta de växande behov som finns.

På många håll ser man att den diakonala verksamheten ökar, ofta med hjälp av ovärderliga ideella insatser. Detta är mycket glädjande och visar samtidigt att den specifika diakonala kompetensen behövs för att samordna, leda, inspirera och utveckla det framtida diakonatet.

Diakoner har utöver sin diakonutbildning en universitetsexamen och erfarenhet av psykosocialt arbete i samhället utanför kyrkan. Denna kompetens kommer att bli allt mer nödvändigt för kyrkan att värna om.

Majoriteten av alla diakoner är kvinnor men ytterst få innehar en ledande position och sitter därför inte heller med i ledningsgrupper.

På kyrkokansliet konstaterar man att det sker en nedgång av antalet anställda diakoner, dock vet man inte varför, frågan har inte ens ställts. Jag har en enkel hypotes om varför antalet anställda diakoner minskar, något jag kortfattat vill beskriva här.

Jag hoppas och ser fram emot en djupare analys i frågan, något jag anser behövs i en kyrka med ett brådskande behov av nytänkande när det gäller diakonins framtid.

Inom den traditionella inomkyrkliga organisationen ses det diakonala arbetet fortfarande i vissa lägen som något sekundärt. En konsekvens av detta är indragna diakontjänster.

Majoriteten av alla diakoner är kvinnor men ytterst få innehar en ledande position och sitter därför inte heller med i ledningsgrupper.

Avgörande beslut i diakonala frågor fattas utan närvaro av diakoner! Det får negativa konsekvenser för diakonins och hela kyrkans verksamhet då diakoners utbildning, kompetens och erfarenhet inte tillvaratas fullt ut.

Diakonen behövs som röstbärare för den som saknar egen röst.

När beslut fattas om att dra ned på diakontjänster sker det i sammanhang där makt och inflytande finns, här lyser diakoner med sin frånvaro. Det är därför inte konstigt att dessa indragningar av diakontjänster kan ske utan att ifrågasättas.

Diakonen är en del av vigningstjänsten och bör enligt min mening självklart finnas med där angelägna frågor av diakonal karaktär avhandlas.

I kyrkoordningen står att församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här anges ingenting som viktigare än det andra. Jag hoppas att kyrkans framtid kommer att präglas mer av ett helhetstänkande där vi i praktiken ser varje del som en likvärdig aspekt av helheten befriat från förlegade och konserverande maktstrukturer. I ärlighetens namn har vi inte råd med något annat!

Diakonen behövs i sin specifika yrkesroll för att påminna om vad Jesus kallat oss till, att i handling älska varandra, så som Han har älskat oss.

Diakonen behövs som röstbärare för den som saknar egen röst, för att belysa orättvisor och lyfta diakonala frågor i den allmänna debatten och inspirera till positiv förändring.

Här arbetar diakonen ofta som en länk till samhällets olika instanser för konfidenters bästa.

Diakonen behövs också för att rekrytera, handleda och undervisa ideella medarbetare och utveckla det diakonala arbetet. Som diakon är jag kallad att vandra kärlekens stundtals obekväma väg; att ”leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek.”

Det är självklart inte ens möjligt att alltid ”uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, ge kristen fostran och undervisning i tron, i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa.”

Detta står dock i mina vigningslöften, det är vad jag som diakon har lovat. Om det är något som är viktigt för mig så är det att ta mina vigningslöften på allvar, att varje dag sträva efter att följa dem, även om jag aldrig lyckas.

Maria Stade
diakon