Farväl, du vars namn ligger i hackarnas händer!

Händelseförloppet är känt: En hackergrupp kapade en rad av Svenska kyrkans centrala it-system i slutet av november förra året. Betala oss för eller så läcker vi personuppgifter, hotade hackarna. Men Svenska kyrkan har gång efter annan vägrat, och på egen hand sett till att kyrkans system åter fungerar.

Att begravningar påverkades har lett till medial uppmärksamhet. Begravningar är ett myndighetsansvar, och under kris ett kritiskt mått på kyrkans beredskap. Med papper, penna och andra “stenåldersmetoder” var det på vissa kyrkogårdar omöjligt att veta säkert vem som låg var i synnerhet i familjegravar, och vissa begravningar blev uppskjutna. 

Till en kyrklig begravning hör också annat: Att möta sorgehus, ett värdigt avsked och tacksägelse under gudstjänst – ofta tillsammans med bön för dem som blivit döpta eller ingått äktenskap. Stunden är viktig, den markerar att den enskildas stora händelser är hela gemenskapens angelägenhet. 

Konstigt, att dessa namn på sina håll bara försvann under cyberattacken. Då användes istället en generell formulering, som att vi tänder ljus och ber en bön för alla dem som avlidit, döpts och ingått äktenskap. Undertecknad har själv bevittnat det, under gudstjänster där präster liksom urskuldande initierat bön för de i cyberrymden försvunna “hedersmedlemmarna”.

Men under den tid som cyberhackarna hade systemet Kbok i sitt våld kunde en del församlingar ändå hålla koll på, be för och ta avsked av medlemmar. De sammanställde en lista manuellt mellan söndagarna, prästerna visste ju vem de mötte i samband med kyrkliga handlingar. Har de en bättre intern kommunikation? Mer lösningsfokuserade arbetslag? En större pastoral omsorg om sorgehusen? Knappast.

För att reda ut saken ringer jag tre kyrkoherdar i församlingar eller pastorat som under förlusten av Kbok lät bli att nämna döda, döpta och vigda om söndagarna. De har istället bjudit in till uppskjuten tacksägelse på gudstjänster efter att systemet började fungera.

En kyrkoherde nämner att det när Kbok låg nere var omöjligt att veta säkert vilka av de avlidna som var medlemmar i församlingen. De kunde inte heller lita på att anhöriga visste om den avlidna var medlem eller inte, resonerar kyrkoherden.

En annan kyrkoherde påpekar att administrativa medarbetare fick många nya rutiner under cyberattacken. Beslutet att utelämna namnen ur gudstjänsten avlastade en ansträngd, men också centraliserad, personalgrupp. Utan digitala register hade risken för fel ökat markant. Risken att göra fel trumfade den eventuella skadan med att vänta, menar kyrkoherden.

Inte så dramatiskt att utelämna namnen alltså, enligt de två hittills tillfrågade kyrkoherdarna. Men en tredje kyrkoherde nämner att hon tillsammans med ledningsgruppen i pastoratet haft självkritiska samtal om att tacksägelsen uteblev. De har inte resonerat över alternativa metoder, men har diskuterat den pastorala betydelsen av att tacksägelse sker i nära anslutning till begravningen. Anställda har vittnat om att det kändes tomt att inte nämna några namn, att ett viktigt redskap i sorgebearbetningen gick förlorat.

Kyrkoherdarnas resonemang gör att mycket klarnar. Församlingarna hade sina skäl, men retirerade samtidigt inför beroendet av digitala system. Att de inte klarade sig utan register är ett orosmoment om samhällets kriser skulle bli allvarligare och fler. Inte minst om administrationen i vissa pastorat är för centraliserad för att kunna sammanställa viktig information ur församlingens vardag.

Samtal kvarstår: Gick något förlorat när böner uteblev och tacksägelser sköts upp? Vad sände det för signaler att de anställda inte visste vilka medlemmar det var tillfälle att be för? Är risken för att göra något fel en anledning till att inte upprätta tillfälliga rutiner?

Också den som gjort så gott den kunnat i en pressad situation, kan behöva rannsaka sig själv när väl trycket lättat.

Fanny Willman, ledarskribent