Det var hit Stockholms stift valde att förlägga festmiddagen under sina två dagars presidiekonferens förra veckan. Kyrkoherdar, förtroendevalda och stiftsledning samlades till trerätters-måltid bland skimrande väggmosaiker. En och annan av de inbjudna funderade nog ett varv på signalvärdet, det är ändå fastetid och kampanjen utrota hungern pågår som bäst och soppköken rullar runt i landet, så också i huvudstaden.
Men fakta talar för sig själv. Menyn bestod av havskräftssoppa, grillad oxfilé av enbart hondjur från Tyskland (de ska smaka bättre) och passions- och mangodessert. Till det ett dryckespaket. Gästerna fick en Cava som fördrink, till soppan ett passande Chablis-vin och till köttbiten en Grenacheblandning från Australien. Inget av vinerna var ekologiska. För de 220 kuverten betalades 1205 kronor styck. Det tillkommer moms med tolv procent på mat och tjugofem på alkohol. Räknar man samman fastekalaset gick det på 337 600 kronor, exklusive moms.

Det har mullrat på gräsrotsnivå. I församlingarna ska präster, diakoner och frivilliga stå och dela ut fastebössor, uppmuntra till allvar och givande under en tid som riktar blicken mot Frälsarens väg till sitt lidande. Festens signalvärde är öronbedövande. Ledningen har skyllt på att konferensen varit planerad länge, och missar därmed kritikens poäng och allvar.
På vägen till stadshuset, oavsett vilken väg du tar, möter du stadens många romska tiggare och hemlösa. I dessa frågor har kyrkan en hög svansföring. Hur många platser på härbärget får man för 337 600 kronor? Hur mycket lägenhetshyra för familjer?

På många arbetsplatser i det svenska samhället är det fullständigt orimligt att kunna kosta på sina medarbetare extravaganser. Ett stort antal inkluderar aldrig alkohol i sina personalsammankomster, det får man beställa och betala själv.

Vad enskilda gör med sina pengar lägger jag mig inte i. Men det här är de kyrkotillhörigas pengar, de som tror att kyrkan ägnar sig åt det den ska. Att Svenska kyrkan i Stockholms stift vill signalera extravagans och tydliggör glappet mellan de som får vara i gyllene salar och de som ska skramla med fastebössor och predika måttfullhet och allvar är beklämmande att konstatera.
Och vad var det egentligen man firade? Att dopfrekvensen ökar eller att konfirmationsstatistiken uppvisar strålande resultat?

Det här är ingen isolerad företeelse, utan attityden att kyrkan är som samhällets makthavare och dess toppskikt som direktörer speglades också i debatten om löner här i Kyrkans Tidning i vintras.
En kristen kyrkas strävan är att lära och liv ska bli ett, och att inte göra skillnad på människor. Detta borde vara trovärdighetsfrågor som sitter i ryggmärgen.