Folkkyrkans enhet i mångfald måste vila på Kristus - inte på rättrogenhet

Kan Svenska kyrkan fortsätta att kalla sig folkkyrka om den förlorar sin prägel av inre mångfald och olikheter? En kyrka mår bra av debatt, av samtal och diskussioner med högt i tak. Ett tonläge i vilket man däremot försöker driva igenom sin vilja genom att hota oliktänkande med repressalier och kancellering är riskabelt för Svenska kyrkans framtid.

I tidskriften Signum (12/4) citerades nyligen sociologen Hartmut Rosa som menar att vår samtid bland annat präglas av ”en antagonistisk förståelse av politik” som en ”stridsarena”.

Under de senaste åren har vi i Svenska kyrkan stundtals fått ta del av en samtalston i debatterna som påminner om en dylik utgångspunkt. I detta läge finns anledning att efterlysa en ecklesiologisk konsekvensanalys. Metoderna, hur vi för samtal och verkar för förändringar, riskerar nämligen att få betydande effekter på våra möjligheter att vara kyrka fortsättningsvis.

För att konkretisera kan man säga att det hör till folkkyrkans grundläggande förutsättning att det i första hand är bekännelsen till treenig Gud som förenar dess medlemmar – inte åsikter, fromhetsuttryck eller bibeltolkning. Det förenande är vår tro, vår förtröstan och vårt hopp om att det är den uppståndne Kristus, han som är barmhärtighet och nåd, som en dag ska döma oss – inte vi varandra.

Ett riktmärke när Svenska kyrkan under tidigt 1900-tal skulle finna sin identitet i det moderna var dess uppgift att förmedla syndernas förlåtelse till Sveriges folk. Det kan ses som del i en vidräkning med ett arv av legalistiskt präglad kyrkokultur och en vändning mot en betoning på nåden som bärande struktur i den kyrkliga gemenskapen. Att gestalta en kyrka som bottnar i nådens evangelium är därmed ett gemensamt ansvar för alla döpta.

Kanske är den uppgiften särskilt angelägen att påminna om i en tid då det förefaller alltmer ansträngande för människor att stå ut med oliktänkande i deras omgivning. Just detta med olikhet och oliktänkande synes nämligen vara ett livsvillkor för en kyrka med anspråk på att vara folkkyrka i en alltmer mångfaldig tillvaro. Ska Svenska kyrkan göra skäl för epitetet folkkyrka i vår tid måste den mäkta med att härbärgera mångfald på riktigt, inte bara en mångfald som accepterar det för tillfället acceptabla. Det betyder inte att anything goes. Men det, eller de, som kan upplevas som skavande i gemenskapen bör också kunna få plats. Annars riskerar Svenska kyrkan att bli en kyrka endast för den lilla rest av rättrogna som till slut ska finnas kvar.

Vi borde möjligen därför ha som mål att vara återhållsamma med att till exempel stämpla varandras ståndpunkter som uttryck för bristande människosyn. Inte för att kyrkan eller teologin inte kan eller ska kunna förändras, utan för att kyrkan som Kristi kropp med nödvändighet är förankrad både i ett historiemedvetande och en communio-aspekt som rymmer fler dimensioner än andra sociala kroppar i vår omgivning.

Kyrkan är ingen perfekt gemenskap, utan ett pilgrimsfolk på väg. Men det är skillnad på att vilja gå åt samma håll och att försöka hota fram en likriktning. Kanske måste vi våga en tillit till att den som inte tycker som vi också kan vilja väl. En linje som däremot signalerar en ortodoxikultur där endast en hållning kan vara rätt riskerar att skapa sår som inte läker.

Ett realistiskt ideal för den gemensamma vägen fram mot Guds rike är inte en åsiktsförening där olika tolkningar inte längre finns. En 2020-talets folkkyrkovision borde snarare hålla fast vid att vi alla i tron samtidigt är rättfärdiga och syndare som i gudstjänstens ord och sakrament formas till ett gudsfolk av levande Kristus. Det är på den försoning som han kan ge som vår kyrkas inre enhet vilar. Vår väg fram kan aldrig isoleras från vårt sätt att be och fira gudstjänst.

Vi alla är ofullständiga, men ett hopp är oss givet på korset. I dess ljus är vi upprättade till vår skapelsegivna kallelse att vara Guds mångtydiga avbild i en och samma Kristi kropp. I en sådan kropp måste vi försöka stå ut med varandra, såsom Kristus står ut med oss. I en sådan kropp måste vi också bära varandra, såsom Kristus i allt bär oss.

Carl Sjösvärd Birger, präst