Försvagad kyrkomusik

I kölvattnet av det sista kungliga bröllopet inom överskådlig tid kom dagen efter diskussionen upp på Facebook om själva vigselgudstjänsten. Till kyrkomusikerns arbetsuppgifter hör, förutom att spela till psalmerna och eventuellt ackompanjera prästen till förbönen spela såväl ingångs- som utgångsmusik samt att i förekommande fall ackompanjera solister.

I diskussionen fördes fram, hur noga hovet hade varit med allt som hör till tradition och historia och detta tycktes helt riktigt och helt rätt. Men när det gällde musiken saknades allt detta. Och frågan ställdes: ”varför har det blivit så?”

Det konstaterades att det rörde sig inte om vilken vigsel som helst, utan att det rörde sig om ett statsbröllop, där musikestetiken avvek från övrig traditionsbemängd inramning. Någon konstaterade att vid ett kungabröllop i Storbritannien önskades det till exempel en 8-stämmig Agnus Dei-sats av da Palestrina.

Andra påståenden var till exempel. ”om det ska vara traditioner ska det vara fullt ut och inte sådana övertramp” eller ”Lite för mycket frikyrka eller konsert för min smak” eller ”varför måste ett statsbröllop låta som Livets ord?”

Ett annat viktigt påstående var frågan om det inte borde vara så att man framför i huvudsak svensk text och musik, när någon från kungafamiljen gifter sig.

Det fanns också många som tyckte att musikvalet var ”en fräsch uppdatering” och somliga tyckte att hela ceremonin var fin.

För egen del konstaterar jag att hovorganisten berövades sina arbetsuppgifter i och med att hon inte fick spela in- och utgångsmusiken. Hon fick ju spela solo en hel timme före och det var väl trevligt och bra, men frågan kvarstår: hur mycket har kyrkomusikerns ställning försvagats på sistone och är måhända schabblet med nya kyrkohandboken en följd därav?

En annan fråga som dyker upp i mitt huvud: en vigselgudstjänst av denna dignitet ger ju en signal till giftaslystna, att det numera är mer eller mindre fritt att framföra vad som helst under en gudstjänst? Här tänkte jag på Fix you. Tiderna förändras och jag vill påstå, att jag tillhör dem som är mycket flexibla, men här tyckte jag det gick för långt.

Men fler frågor ställdes på Facebook: ”är vigseln till för att organisten skall bli nöjd eller paret som vigs – prästen hade ju godkänt låtvalet” eller ”Brudparets privata smak har överhuvudtaget inte med saken att göra. Den får de njuta när de är privata” eller ”Kyrkan måste bestämma sig om det är en plats för gudstjänst eller underhållning”.

Då måste jag ställa motfrågan: har representanterna för hovförsamlingen något ansvar för huruvida deras agerande i musikfrågor kan påverka en hel yrkeskår? I detta fall ger man ju signalen att man dels kan pådyvla kyrkomusikern att sitta och spela samlingsmusik, men att det också är helt okej att ersätta musikerns arbetsuppgifter med annat.

På grund av mina internationella kontakter vet jag, att man i andra länder skulle reagera mycket kraftigt, om inte kyrkomusikern fick vara just kyrkomusiker.

Åter kommer frågan upp om hur mycket kyrkomusikerns ställning försvagats. Skall vi hålla tyst för vår månadslön och göra som vi blir tillsagda (jag kallar det för att agera jukebox).

Har vi inte hängt med eller vad är det – förutom den så kallade sekulariseringen – som gör att vi tappar fokus på gudstjänstbegreppet och om vad som är våra arbetsuppgifter?

Henric de Koster
pensionerad kyrkomusiker