”Offentligt” och ”privat” kan förstås definieras på mer än ett sätt. Den av Olofsson och Sturmark refererade distinktionen fungerar i många sammanhang. I likhet med John B Thompson (Medierna och moderniteten, Daidalos 2001) skulle jag dock vilja utvidga den med en mellansfär där till exempel hjälporganisationer och påtryckningsgrupper har sin plats.

Samtidigt finns i den västerländska sociala och politiska diskussionen också en annan grundbetydelse av motsatsparet offentligt-privat. ”Offentligt” betyder då öppen eller tillgänglig för allmänheten. Det privata är däremot det som är dolt för insyn eller görs i enrum eller i hemlighet eller i en begränsad krets av människor (Thompson, 156). Det är alltså den senare distinktionen som jag bygger mitt resonemang på.

I boken konstaterar jag att religionens exklusivt privata karaktär ofta hävdas rigoröst dogmatiskt just av dem som annars starkast kritiserar sådan dogmatism. Att Olofsson och Sturmark som företrädare för förbundet Humanisterna känner sig utpekade av detta får stå för dem. Den som skon passar får ta den på sig! När jag skrev de citerade raderna tänkte jag nog faktiskt inte så mycket på humanisterna utan mer på sådant som jag regelbundet får läsa på ledarplats i min dagstidning.

Någon djup rädsla för engagerade livsåskådningssamtal har jag inte. Det vet Christer Sturmark mycket väl utifrån de samtal vi har haft under de senaste åren och det vittnar hela herda-brevet om. I våras deltog jag i en timslång tv-debatt i Berlin (finns på youtube) som skulle handla om tro och vetande, men som delvis spårade ur genom de två närvarande humanisternas aggressiva retorik som växlade mellan rolig elegans och dum bufflighet av typen ”Wer glaubt, ist doof – den som tror är dum”. I jämförelse med dessa representanter för den ateistiska humanismen framstår – tack och lov – den svenska debatten ofta som ett under av saklighet. Men med exempel som Richard Dawkins med flera går det inte att förneka förekomsten av aggressiv ateism och ”ateistiska korståg” (för att än en gång låna nyhetsmagasinets Der Spiegels metafor).   

Nej, jag tror inte att svenska humanister är enfaldiga. Tvärtom uppskattar jag att ni faktiskt tar intryck av era diskussionspartner. Efter en mejlväxling mellan Dan Larhammar  och mig 2007/08 förtydligades formuleringarna i humanisternas idéprogram gällande teologisk forskning. Det är också länge sedan jag hörde Christer Sturmark tala om ”religion och annan vidskepelse” som i sin bok från 2006. Jag har även hört honom i likhet med mig skilja mellan en sekulär stat och ett icke-sekulärt samhälle.

Ni rör er i debatten – och det är ofta bra. Däri ligger givetvis också en utmaning till oss som företräder kristen tro att inte skjuta in vår debatt på positioner som ni har lämnat. Vi har idag förutsättningar för en god diskussionsnivå. Två saker framstår dock som patetiska: att utmåla sig själv som offer för andras illvilja och att teckna en (fiende-) bild av den andra som den inte kan känna igen sig i.
I hopp om att det inte upplevs som en förolämpning vill jag önska er en god jul – samt ett gott nytt år med goda och engagerade samtal om tro och liv.