Gör som Luther och fråga efter människors frågor

En avgörande nyckel till en framgångsrik predikan eller ett föredrag är en pedagogik som kännetecknas av vad redan Paul Tillich kallade korrelationsmetoden. Framställningen knyter an till åhörarnas eller deltagarnas mest brännande frågor eller behov.

En variant ur folkdjupen på denna mer sofistikerade metodik speglas i uttrycket: ”Om jag skall meta abborre, agnar jag med mask som abborren älskar, och inte med rotmos och isterband som är min favoritmat.”

Just abborrfiskar-misstaget är inte helt ovanligt i vår kyrka heller.

Långt före Tillich använde Martin Luther just korrelationens metodik, sprungen ur hans egen och den senmedeltida samtidens stora livsfråga: ”Hur blir jag frälst? Hur kan jag undkomma de eviga straffen och vinna evig salighet?”

Det då förenklade katolska svaret ”genom lydnad och underkastelse till den kyrkliga överheten, genom att betala avlat och genom goda gärningar” tillfredsställde allt färre.

Hur mycket gott jag än gjorde eller hur mycket jag än betalade låg en stark känsla av tvivel alltid kvar. På en så allvarlig fråga behövdes ett svar som förmedlade hopp snarare än otillräcklighet och skuld.

Luthers bibliskt motiverade svar var som känt Sola fide, av tro allenast. En tro på Guds obegränsade nåd och barmhärtighet. Vi vet av historien att Luther lyckades med att skapa en stark korrelation mellan tidens existentiella frågor och sin teologi.

Dagens allt överskuggande fråga stavas klimatkris. Hur ska vi kunna möta de alltmer dramatiska varningsropen, nu senast från 11 000 av världens främsta klimatforskare.

Nu handlar det inte främst om den eskatologiska frågan, utan om varningar för hela jordens, eller åtminstone människosläktets, hotande undergång.

Den i sig så positiva Greta-effekten får miljoner ungdomar och andra att engagera sig. ”Varför ska vi gå i skolan om det ändå inte får någon framtid?”

Nu senast avstår ett antal elever på Kyrkans utbildningsinstitut från att flyga till Jerusalem och ett av världens främsta institut för religionsdialog, STI, av klimatskäl.

Vi ser en uppgivenhet som lätt blir en självuppfyllande profetia. Varför ska vi ens ta del av möjligheterna att låta religionernas samlade kraft göra något, när allt ändå är för sent?

I stället hanterar vi våra egna skuldkänslor med en ickehandling.

Kyrkans uppgift måste vara mer aktivistisk. Men inte som en i kören av allmänt politiska utspel, som predikar skuld, skam och spär på känslor av otillräcklighet. I stället kunde Luthers exempel få inspirera oss.

En skapelseteologisk ansats är långt mer positiv och har en stark korrelation till den känsla av helighet i naturen många långt utanför kyrkans krets vittnar om. Uttrycket ”Jag går hellre ut i naturen och tänker på Gud än sitter i kyrkan och tänker på naturen” beskriver något av det.

Men som kristna ser vi inte bara en slumpmässig natur, utan en levande skapelse omkring oss. Bibelns uppmaning att vörda och värna hela skapelsen, att vara Guds medarbetare med ett tydligt ansvar för luft, jord, vatten, växter och djur – liksom vår medmänniska, förpliktar.

Känslan av skuld (som inte gör någon gladare) kan förbytas i livsbejakande aktivitet. Vetenskapen ger oss kunskaperna, men tron på att vi inte är ensamma frigör in-spiration (spiritus = Ande). Då blir bön och handling ett. Vi ber om vishet och handlingskraft för att se vad vi kan göra – tillsammans.

Det räcker inte med bara tro den här gången, även om den utgör grunden. Då kan vi i stället citera: ”Goda handlingar gör ingen god kristen – men en god kristen gör goda handlingar.”

Lennart Koskinen
seniorbiskop