Samtal. På bokmässan är kyrkan bokstavligen mitt i byn, intresserad av varjehanda, i samtal om allt med alla. Det är långt från det vi och dom-tänkande som odlas på sina håll i kyrkan.
Jag lämnar Göteborg, bokmässan och Svenska kyrkans närvaro där med en varm känsla och en god eftersmak.
I en korsväg på andra våningen finns Se människan-scenen med generöst med sittplatser och Verbums alla böcker alldeles intill. Samtalen växlar som en intellektuell paternosterhiss. Det är fullt på stolarna och folk bakom i flera led mest hela tiden.
Här är kyrkan mitt i byn, eller stan, vi är väl så många som i Höganäs eller Hudiksvall mellan mässans väggar. Kyrkan är öppen för alla och kyrkan talar med alla, intresserat, inte rädd för de svåra eller simpla frågorna, inte generat för det högtidliga eller andliga, stöter inte bort de tvivlande, de bråkiga, de obstinata.
Ser människan.
Detta är fyra dagar gudstjänst, inte i liturgisk mening, men i dess essens.
Jag är av den absoluta övertygelsen att kyrkan på bokmässan stärkt sin relevans hos dem som redan är medlemmar och vunnit nya vänner bland de besökare som var på väg bort. Kanske fått en och annan som lämnat att söka sig tillbaka.
Svenska kyrkan är formellt öppen och välkomnande, ska vara en Se människan-scen. Hur är det i praktiken?
Jag möter en del vi och dom-tänkande, ibland på väg mot rigid guilt, och guilt by association. Är du inte rätt, tänker du inte rätt, talar du inte med rätt personer, då vänder jag dig ryggen.
Då undrar jag hur livet i församlingen är, hur tongångarna går i stiften. En klubb för inbördes beundran, ett sällskap.
Vem lockas av andlig och intellektuell småsnålhet?
I samtalet på mässan om Sverige efter valet tog KG Hammar upp Reinfeldt och Bildts deklaration i Landskrona, om att man inte skulle ta i Sverigedemokraterna med tång. Så fel det är, sa KG, det är åsikterna man inte ska ta i med tång, människorna ska man inte tränga undan.
Så tänker och talar den som tror på kärlek till nästan, på tolerans och respekt, som ser Gud inom människan.
Detta borde vara kärnan i kyrkan.
Se Människan.
Anders Ahlberg
Se människan-scenen var ständigt välbesökt och det fanns sällan sittplats åt alla som ville lyssna till panelsamtal och utfrågningar.
Lockelsen tror jag låg i att Se människan vågade ta både åhörare och samtalsdeltagare på allvar. Det ställdes svåra, men allmängiltiga, frågor om livet, kärleken och döden. En oas i en ofta hektisk kommers, såsom Bokmässan tenderar att vara.
Så här borde kyrkan alltid fungera. Öppna fönster mot omvärlden, bjuda in till samtal och erbjuda ett alternativ till ett allt snabbare informationsflöde och kommersialism. Korsdragen som kan uppstå är inte av ondo, utan nödvändiga för att behålla vitalitet och diskussioner vid liv. Svenska kyrkans roll på Bokmässan är den roll som kyrkan alltid borde våga ha. Jag är övertygad om att många församlingar skulle må bra av lite mer öppna fönster, där nya vindar tillåts blåsa in.
Elin Grelsson
I en korsväg på andra våningen finns Se människan-scenen med generöst med sittplatser och Verbums alla böcker alldeles intill. Samtalen växlar som en intellektuell paternosterhiss. Det är fullt på stolarna och folk bakom i flera led mest hela tiden.
Här är kyrkan mitt i byn, eller stan, vi är väl så många som i Höganäs eller Hudiksvall mellan mässans väggar. Kyrkan är öppen för alla och kyrkan talar med alla, intresserat, inte rädd för de svåra eller simpla frågorna, inte generat för det högtidliga eller andliga, stöter inte bort de tvivlande, de bråkiga, de obstinata.
Ser människan.
Detta är fyra dagar gudstjänst, inte i liturgisk mening, men i dess essens.
Jag är av den absoluta övertygelsen att kyrkan på bokmässan stärkt sin relevans hos dem som redan är medlemmar och vunnit nya vänner bland de besökare som var på väg bort. Kanske fått en och annan som lämnat att söka sig tillbaka.
Svenska kyrkan är formellt öppen och välkomnande, ska vara en Se människan-scen. Hur är det i praktiken?
Jag möter en del vi och dom-tänkande, ibland på väg mot rigid guilt, och guilt by association. Är du inte rätt, tänker du inte rätt, talar du inte med rätt personer, då vänder jag dig ryggen.
Då undrar jag hur livet i församlingen är, hur tongångarna går i stiften. En klubb för inbördes beundran, ett sällskap.
Vem lockas av andlig och intellektuell småsnålhet?
I samtalet på mässan om Sverige efter valet tog KG Hammar upp Reinfeldt och Bildts deklaration i Landskrona, om att man inte skulle ta i Sverigedemokraterna med tång. Så fel det är, sa KG, det är åsikterna man inte ska ta i med tång, människorna ska man inte tränga undan.
Så tänker och talar den som tror på kärlek till nästan, på tolerans och respekt, som ser Gud inom människan.
Detta borde vara kärnan i kyrkan.
Se Människan.
Anders Ahlberg
Kunde du inte komma till Göteborg?
På Kyrkans Tidnings webbplats kan du se närmare 40 av samtalen från Se människan-scenen.
Ur innehållet:
Mpho Tutu och KG Hammar, talar om godhet med författaren Alexander McCall Smith.
Susanna Alakoski, författare, och Pernilla August, skådespelerska, samtalar om Svinalängorna.
Merete Mazzarella, aktuell med boken "Resa med rabatt", talar med Amos redaktör Brita Häll om konsten att pensioneras.
Fler samtal att lyssna till: Petina Gappah, Peter Örn, Bob Hansson, Cajsa-stina Åkerström, Anders Wejryd, Märta Tikkanen, Ylva
Eggehorn och Torgny Lindgren.
Relyl: Så här borde kyrkan alltid fungera
Under bokmässan träffade jag ett flertal icke-troende bekanta som hade fastnat vid Se människan-scenen. ”Jag skulle bara titta vad det var och sedan blev jag kvar i flera timmar”, sa en vän och förklarade att det var engagerande och djuplodande samtal som fick henne att stanna.Se människan-scenen var ständigt välbesökt och det fanns sällan sittplats åt alla som ville lyssna till panelsamtal och utfrågningar.
Lockelsen tror jag låg i att Se människan vågade ta både åhörare och samtalsdeltagare på allvar. Det ställdes svåra, men allmängiltiga, frågor om livet, kärleken och döden. En oas i en ofta hektisk kommers, såsom Bokmässan tenderar att vara.
Så här borde kyrkan alltid fungera. Öppna fönster mot omvärlden, bjuda in till samtal och erbjuda ett alternativ till ett allt snabbare informationsflöde och kommersialism. Korsdragen som kan uppstå är inte av ondo, utan nödvändiga för att behålla vitalitet och diskussioner vid liv. Svenska kyrkans roll på Bokmässan är den roll som kyrkan alltid borde våga ha. Jag är övertygad om att många församlingar skulle må bra av lite mer öppna fönster, där nya vindar tillåts blåsa in.
Elin Grelsson
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR