Hållbarhetsavgiften är ohållbar

Skogsutredningen (Svenska kyrkan och skogen, Svenska kyrkans utredningar 2024:2) föreslår införande av vad som kallas en hållbarhetsavgift. Den ska betalas av alla pastorat och församlingar som inte bildar pastorat. Det finns inget förslag till bestämmelser om användningen. Det framgår dock av utredningen vad som är avsikten, nämligen att församlingar och pastorat som får minskade intäkter från prästlönetillgångarna ska få bidrag om utredningens förslag genomförs.

För min del har jag inte någon egentlig kompetens att i sak bedöma utredningens förslag om hur skogen ska förvaltas. Förstår jag saken eftersträvas en skogsförvaltning i samklang med inledningen till kyrkoordningens elfte avdelning om ekonomi och egendom. Där står: ”Förvaltarskapet måste utövas med hänsyn till hela Guds skapelse.” Utredningen (s. 115) pekar också på att det ska finnas ett samband mellan inledningstexten och de direkta bestämmelserna i kyrkoordningen.

Med utgångspunkten att utredningens förslag medför en sådan förvaltning av skogen som utövas med hänsyn till hela Guds skapelse torde med gällande ordning finnas brister på den punkten. Om en förvaltning enligt utredningens förslag ger lägre vinster är hittills, när det alltså är fråga om en mer bristfällig förvaltning, bör nuvarande vinster delvis vara ett slags oskäliga övervinster. Det synes tveksamt att låta vinster av det slaget utgöra norm för en kompensation.

Församlingar och pastorat får del av vinsten från prästlönetillgångarna beroende på hur stor andel av tillgångarna som kommer från den egna församlingen eller det egna pastoratet. Hur många andelar man innehar varierar mycket och alla har inte några andelar. Det finns historiska orsaker till att intäkterna från prästlönegångarna är mycket ojämnt fördelade. En viss utjämning av de historiskt betingade skillnaderna sker genom att hälften av vinsten från förvaltningen av prästlönetillgångarna går till det gemsamma utjämningssystemet. I övrigt är församlingar och pastorat i olika grad i nutid gynnade av hur medel donerades på medeltiden för att församlingen skulle kunna ha sin präst. Det kan starkt ifrågasättas att tillföra medel från bland annat dem som inte har några prästlönetillgångar till de redan gynnade. Detta särskilt när det är fråga om kompensation för en förvaltning som bedöms inte ha tagit tillräcklig hänsyn till hela Guds skapelse.

En annan sak är att det övergångsvis och under en begränsad tid kan behövas stöd för att komma in på rätt väg. Den saken bör dock gå att hantera på annat sätt än genom en hållbarhetsavgift. Detta inte minst eftersom det för hela Svenska kyrkan gemensamma kapital som den nationella nivån förfogar över har sitt lokala ursprung, bland annat från prästlönetillgångarna.

Gunnar Edqvist