I adventstid kan vi berätta – och säga som det är

Födelseberättelserna hos Matteus och Lukas är älskade och djupt meningsfulla texter. Dock, den älskade stjärnan var ingen fysisk himlakropp, stallet – kanske världens mest kända byggnad – var inget verkligt stall. Den välkända skattskrivningen har inte ägt rum, lika lite som flykten till Egypten. De fascinerande vise männen, med all rätt älskade, har Matteus på goda grunder hittat på – precis som han gjorde med de otäcka barnamorden i Betlehem.

Detta är för många självklart, för andra en nyhet. En nyhet som kan vara något skrämmande eller kanske lätt befriande. Bibelvetenskap och exegeter har dock vetat detta sedan förra sekelskiftet.

Innan vi går vidare, vill jag säga tre saker. För det första, min egen bild av den första julen är den jag fått via Matteus och Lukas, de enda författarna i Nya testamentet som berättar om Jesus födelse. Denna inre bild är en skatt som talar om Kristus.

För det andra, jag tycker om att spela julspel! Under mer än tio år spelade jag julspel i den församling där jag bor, på julafton klockan 11.00. Varje år kom klart över tre hundra personer i alla åldrar. Stämningen var hög.

För det tredje, det kyrkan ­berättar och lär ut måste kunna hålla hela livet. I Church of England har biskoparna uppmärksammat hur flera i vuxen ålder, med ett tidigare stort engagemang, nu lämnar kyrka och kristen tro – för att det helt enkelt inte håller. Några av dessa är offentliga personer. Biskoparna har uppmärksammat detta och agerat. Deras budskap till stiftens församlingar är undervisa och lär ut, men det ni säger ska kunna hålla hela livet!

Denna artikel vänder sig inte till dig som ser födelseberättelserna i Nya testamentet som historiska. Det får man så klart göra. Men för oss som inte gör det, för oss som inte heller tror att det är författarnas avsikt, finns alternativ. Matteus och Lukas har inte plötsligt fått tillgång till vad som skedde 80–90 år innan de skrev sina evangelier, de ägnar sig åt aggadah eller midrasch, eller med ord av teologerna John Dominic Crossan och Marcus Borg: de ger oss en liknelse.

Om vi i stället läser födelse­berättelserna bokstavligt, kommer de att framstå märkligare och märkligare. Visserligen fungerar det i julspelens sammansmältning av Matteus och Lukas, men jämför vi de båda evangelisternas berättelser stämmer inte mycket. I Lukas kommer Josef och Maria till Betlehem på grund av en skattskrivning – i Matteus verkar familjen bo i Betlehem.

Matteus är ensam att berätta om stjärnan och Lukas är ensam om att nämna stallet (eller krubban om vi ska vara noga). Och man frågar sig, skulle Romarriket ordna den kaosartade skattskrivning som måste bli följden av att alla beger sig till sin hemort? Kan en stjärna på himlen peka ut ett specifikt litet hus? Och när ­Jesus fötts flyr familjen till Egypten, alternativt promenerar in till Jerusalem och vandrar öppet runt i templet. Det beror på om vi ­läser Matteus eller Lukas …

Stjärnan i våra fönster lyser för alla. Betlehemsstjärnan känner, likt Kristus själv, inte några gränser. Vi-och-dom är fake news. Liknelsen berättar att Jesus föds i ett stall, någon annan plats fanns inte – men det lilla kan rymma det stora. De vise männen kommer fjärran ifrån, för nu är tid för alla att komma nära. Ingen är längre jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri. Alla är ett i Jesus Kristus. Den unga familjen måste fly, men makten har inte alltid rätt och i Kristus möter vi den som fått all verklig makt.

Advent, julspelens tid och ­lärandets tid sammanfaller. Det ger oss möjlighet att berätta! Och säga som det är! Och i julspelens form föra berättelsen om Jesu Kristi födelse vidare. Gärna med fantasi och humor, för Matteus och Lukas ger oss liknelser som heter duga! De för oss till Guds djupa sanningar – som håller hela livet.

Gunnar Hillington Kvist
präst med inriktning andlig fördjupning och gudstjänst