Ingjut mod hos varandra

Nu i kristider framträder både en modig kyrka som är en del av samhällsansvaret och en räddhågsen kyrka som stänger ner och förpassar sig själv till marginalen. Församlingar har själva valt olika vägar att hantera pandemin.

Men hur är vår självbild: Är vi en kyrka som behövs i krisen likt socialtjänsten och räddningstjänsten? En kyrka som axlar ansvar och finns för att möta de modfällda och ensamma, att ge hopp.

Eller är vi en del av upplevelseindustrin, en fritidsaktivitet bland andra och stänger ner likt biografer och konsertlokaler.

Jag är övertygad att församlingarnas engagemang behövs mer nu än någonsin. Kristen tro är en del av mångas livsmening. Existentiell mening är ett verkligt behov och inte bara en fritidssyssla.

Eftersom vår ekonomi är sammanflätad med församlingsborna vet vi att 2022 och efterföljande år kommer att bli ekonomiskt utmanade. Lägre inkomster för medlemmarna blir lägre inkomster för församlingarna.

Kyrkans överbyggnad måste anpassas till den verklighet som råder i församlingarna, med att minska sina kostnader såsom församlingarna också kommer göra.

Men även att påbörja en minskning av all mindre nödvändig administration.

Är det verkligen nödvändigt att en diakon eller präst som vigts i ett stift ska behöva behörighetsförklaras ett år senare av samma domkapitel? Finns det verkligen inte viktigare uppgifter att utföra? Detta är ett litet exempel, fler finns säkerligen.

Kyrkan likt kommuner, vård och skola har en administration som behöver slimmas för att större resurser ska finnas det väsentliga.

Allt pompöst från historien måste få ta mindre plats och ersättas av en insikt att vi har en viktig uppgift att fylla. Svenska kyrkan har en väsentlig uppgift i vårt pluralistiska samhälle att vara en folkkyrka som är trogen sina rötter men öppen för samverkan med andra organisationer och kyrkor.

Vår självbild måste vara att när många aktörer i lokalsamhället stänger ner och centraliserar ska kyrkan finns närvarande i lokalsamhället.

I denna pandemitid sker många trevande och spännande försök att nå ut till församlingsborna. Många livgivande samarbeten äger rum, inte minst med Röda Korset i Vellinge kommun, när det gäller att förse riskgrupper med mat.

Här finns mycket lärdom att sammanställa om ett år. Stiften har en vacker uppgift att vara med och leda denna läroprocess.

Det värsta som kan hända är att kyrkomedarbetare, ideella och förtroendevalda tappar hopp om att den organiserade kyrkan inte har överlevnadspotential.

Detta kan inte mötas med krav på ännu fler handlingsplaner och strategier. Hopp måste växa inifrån men kan gödas utifrån.

Det är skadligt när mycket energi hamnar i strukturfrågor eller exempelvis om ny handbok.

Fler goda exempel behöver lyftas fram. Exempel hur ordinära församlingar lyckats med något, utifrån sina förutsättningar.

Ge goda exempel och ingjut mod hos varandra. Det är inte bara biskopen som ska göra detta utan också alla vi övriga.

Hör av dig till någon som åstadkommit något gott eller vågat och ge feedback och beröm.

Bär insikten i ditt hjärta att vår kyrka, du, har en uppgift att fylla.

Jim Tullgren 
kyrkoherde Höllviken