Inte konstigt att storpastorat behöver tid att landa

Helena Myrstener Präst i S: t Johannes kyrka, Svenska kyrkan i Malmö

Malmö. Foto: Marcus Gustafsson

Så länge det inte finns en väl förankrad organisation är det svårt för någon kyrkoherde att lyckas.

Svenska kyrkan i Malmö tycks det inte råda frid och fred. Förtroende sägs inte finnas för kyrkoherde och kyrkorådets ordförande. Andra ser sig som visselblåsare och uttrycker hård kritik mot arbetsmiljön. Allt detta görs offentligt i tidningen Sydsvenskan.

Utan att på något sätt förringa känslor och upplevelser är det dags att höja blicken. Går det att peka på rimliga orsakssamband till den uppkomna situationen i Malmö? Som Kristi kyrka i Malmö uppfattar jag det nästan som en plikt att försöka göra det.

År 2014 upphörde den kyrkliga samfälligheten, och istället för 16 församlingar och två kontrakt blev Malmö ett pastorat med sex församlingar och en gemensam ledning. Eftersom Svenska kyrkan vid den tidpunkten inte var van vid så stora enheter blev förändringen i praktiken inte så genomgripande i Malmö de närmast följande åren. Med verksamhetsråd och lokala arbetsledare i varje kyrka tuffade det på ungefär som tidigare, bara med några nya begrepp.

Nu har det gått tio år och mer än två mandatperioder har förflutit. I Malmö har beslutet som trädde i kraft 2014 implementerats i olika hög grad i de nybildade församlingarna. Men i dag går det inte längre att blunda för verkligheten som innebär att medlemsantalet och ekonomin dras åt. Det som inte gjordes åren efter 2014 måste nu komma på plats. Förståelsen och acceptansen för vad det innebär att verka i Sveriges största pastorat måste skyndas på.

Det som idag uppfattas som toppstyrt och centraliserat, med långt till besluten är ett resultat av den organisationsform som Malmö valde 2014. Trots det finns idag fortfarande stor frihet att formulera egna lokala handlingsplaner. Budgetarbetet ges de anställda och gudstjänst firas med den liturgi som den gudstjänstfirande lokala kyrkan är van vid. Lokala initiativ och innovationer pågår. Varje församling kommer framöver att ha ett församlingsråd, minst två arbetsledande chefer och en församlingsherde vars uppgift är att tänka teologiskt och visionärt i varje församling.

Den enskilda mindre församlingen har alltid utgjort grunden i kyrkans sätt att organisera sig. Att då ha hela det stora pastoratet i fokus och samtidigt verka på det sätt som vi genom tiderna känner igen är en utmaning för oss alla. Vi måste vänja oss vid olika perspektiv och arbetssätt samtidigt. Men behöver det lokala och det gemensamma nödvändigtvis stå i motsats till varandra? Kan vi istället tala om ömsesidighet? Behöver det innebära en urholkning av församlingsbegreppet? Eller kan större enheter faktiskt leda till att den lokala kyrkan får bättre möjligheter att överleva i en trängd ekonomisk framtid? Synen på församlingen som en mindre sluten ö kan bli svår att hålla fast vid. Slutenhet eller öppenhet kan överhuvudtaget bli avgörande för kyrkans framtid.

Storpastoraten är historiskt sett en radikal omorganisation och det är inte konstigt att den behöver tid att landa. Ansvaret för det delar vi alla på. Så länge det inte finns en väl förankrad organisation är det svårt för någon kyrkoherde att lyckas. Och var ska förankringen ske om inte bland oss medarbetare, anställda och förtroendevalda? Det är en process var och en som vill arbeta eller verka inom exempelvis Svenska kyrkan i Malmö måste gå igenom så länge beslutet om ett stort pastorat står fast.

Vi behöver alla hjälpas åt och stärka varandra när vi blir vilsna. Och på vägen har vi möjlighet att förlåta varandra och börja om. Genom att hålla samman kan vi bara bli starkare. Jag ser med förväntan och nyfikenhet fram mot vad som kan komma ut av den process av växelverkan som Svenska kyrkan i Malmö är inne i.

Helena Myrstener
Präst i S: t Johannes kyrka, Svenska kyrkan i Malmö

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Pastorat

Prenumerera på Nyhetsbrev

8 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Jisses
1. Utgifterna har blivit större av att församlingarna blivit ett pastorat. Ett helt ny kansli med högavlönade chefer har vuxit fram. Bara Kyrkoherden lär ha högre lön än biskoparna - mer än 100 tusen… det är inte trovärdigt. 2. Debattören medger att nyordningen är en radikal förändring historiskt sett. Människor som ingått i lokala kyrkoråd med beslutanderätt om sin egen kyrka är nu i bästa fall informella pastorala utskott som inte ens får föra protokoll.. det är exprimentverksamhet som pågår. 3. Debattören skriver att det är beslutet 2014 som förverkligas nu. Hur är det med den saken egentligen? Vilka löften om autonomi som pastorala strategiska enheter fick kyrkoråden som gick med på sammanslagningen när det begrav sig? 4. Malmö pastorat liknar mer och mer ett eget stift. När ska biskopen vakna?
Henric
Jag håller med dig, Helena! Det tar tid att genomföra en stor organisationsförändring. Tålamod krävs! Gnäll, dvs att man klagar på det som inte går att ändra, gör bara saken värre. Men hur länge är det rimligt att vänta? Snart har det gått tio år. Finns det inga skäl att lyssna till röster som suckar över att det inte funkar – trots att de själva på nära håll borde kunna se den förändringsprocess du talar om? För mig är relationsbyggandet en väsentlig del av detta att arbeta som kyrka. På distans framstår Svenska kyrkan i Malmö som en variant av pyramidbygge. Det är inte oproblematiskt; oftast kan den som befinner sig närmast problemet vara mest lämpad att finna lösningar. Jag tänker mig att det är klokt att vara lyhörd för dem som vill göra Jesus känd genom att man utformar församlingsarbetet utifrån lokala förutsättningar.
Krister
Helena Tack för en bra artikel!Vi får hoppas och önska att det blir en bra tid framåt för Malmö pastorat. Slutet av ditt inlägg vill jag dock kommentera såhär: Tänk om vilsenhet är något att ta på allvar och lyssna på? Den är väl inget som måste tas bort, eller ses som en svaghet som ska stärkas eller förlåtas? Finns den så finns den av en anledning. Kroppen kan ofta, ofta berätta att något ej är klart och tydligt, att det är svårt att se nya roller, att människor kan bli lidande längs vägen och att viktiga frågeställningar och reflektioner hanterats för ovarsamt för att bli hållbart. Tänk om det fanns former för hur vi kan mötas och våga erfara t ex vilsenhet och osäkerhet tillsammans? Utan att den genast måste ändras till något annat? Att det kan få lov att vara som det är, en stund. Det hade varit oerhört befriande! Det är otroligt ovanligt att mötas i den goda andan i kyrkliga sammanhang, tyvärr.. Mer än i själavård då. Men det är knappast farligt att vara vilsen, möjligen obehagligt. Dock behöver det bli mött med stor mjukhet och vänlighet. Då kan mera tillit växa fram!
Helena Myrstener
Henric! De lokala förutsättningarna är den bästa resursen! Det finns inget annat att bygga kyrka med i Malmö. Att det inte skulle göras nu är en föreställning som jag inte vet var den kommer ifrån. Springer den mer ifrån rädsla än realiteter? Om pyramidbygget vill jag säga att det både stämmer och inte stämmer. Som jag ser det trycks det ut medbestämmande i församlingarna i form av församlingsherde, handlingsplaner etc. Samtidigt finns den organisationsform där som valdes dvs en gemensam ledning. En ledning där också församlingsherdarna finns med men ja, en kyrkoherde, ett kyrkoråd. På din fråga om hur länge det ska ta för organisationen att landa i Malmö har jag inget svar. Det får ta sin tid och under processens gång är det viktigt att ”skyttegravskrig” undviks.
Helena Myrstener
Krister! Håller med dig, viktigt att våga stanna kvar i det som skaver och ta reda på vad det är eller står för. Det är en process både på individnivå och organisationsnivå. Alla hanterar vi förändringar på olika sätt. Vi griper oss an dem på olika sätt. Att kunna vara vilsna tillsammans är en styrka, inte minst i ett förlopp där vi inte vet vad resultatet blir. Det som varit känner vi, det nya vet vi inget om mer än att vi formar tillsammans.
Per Hansson
Inte underligt att det är turbulent i Malmö. Där gjordes vad jag kallar en hård sammanläggning med tydliga effekter på personalen och dess mående. Läs mer om sammanläggningar i KyrkA-rapporten Sammanläggningar av församlingar i Svenska kyrkan. Påverkan på arbetsmiljö och hälsa. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-362364.
Gregerstein
Helena har rätt att det tar tid. Men jag är också övertygad om att det tyvärr tar tid att inse att storpastoraten inte är framtiden. Kyrkan är främst den lokala gemenskapen. Storpastoraten är ytterst bara ett sätt att hålla kvar vid en svunnen tid där folkkyrkan var både stats- och maktkyrka och församlingarna kunde anställa allt arbete. Ju längre visionen och glöden kommer från medlemmarna desto svårare blir det för engagemanget. Tänk om vi istället kunde skala av, flytta ner, historiskt har vi faktiskt prövat och sett att ett nära arbetslag på några få faktiskt har bäring. Oprofessionellt kanske men nära och mänskligt. "Vi byggde katedraler högt mot himlen, men du gick hela tiden längre ner" (Som Eggehorn skriver)
Helena Myrstener
Per Hansson, att det är turbulent är en spridd bild av Svenska kyrkan i Malmö. En annan bild som inte fått massmedial uppmärksamhet är den att det finns nyanser, andra sätt att se, människor som inte mår dåligt. Vi börjar nu se konturerna av det nya sättet att tänka i Malmö och det är bra för oss alla: att veta vad vi har och var vi står. Nu får tiden verka, nu får anden föra oss vidare. Framtiden är spännande.