Inte konstigt att storpastorat behöver tid att landa

Svenska kyrkan i Malmö tycks det inte råda frid och fred. Förtroende sägs inte finnas för kyrkoherde och kyrkorådets ordförande. Andra ser sig som visselblåsare och uttrycker hård kritik mot arbetsmiljön. Allt detta görs offentligt i tidningen Sydsvenskan.

Utan att på något sätt förringa känslor och upplevelser är det dags att höja blicken. Går det att peka på rimliga orsakssamband till den uppkomna situationen i Malmö? Som Kristi kyrka i Malmö uppfattar jag det nästan som en plikt att försöka göra det.

År 2014 upphörde den kyrkliga samfälligheten, och istället för 16 församlingar och två kontrakt blev Malmö ett pastorat med sex församlingar och en gemensam ledning. Eftersom Svenska kyrkan vid den tidpunkten inte var van vid så stora enheter blev förändringen i praktiken inte så genomgripande i Malmö de närmast följande åren. Med verksamhetsråd och lokala arbetsledare i varje kyrka tuffade det på ungefär som tidigare, bara med några nya begrepp.

Nu har det gått tio år och mer än två mandatperioder har förflutit. I Malmö har beslutet som trädde i kraft 2014 implementerats i olika hög grad i de nybildade församlingarna. Men i dag går det inte längre att blunda för verkligheten som innebär att medlemsantalet och ekonomin dras åt. Det som inte gjordes åren efter 2014 måste nu komma på plats. Förståelsen och acceptansen för vad det innebär att verka i Sveriges största pastorat måste skyndas på.

Det som idag uppfattas som toppstyrt och centraliserat, med långt till besluten är ett resultat av den organisationsform som Malmö valde 2014. Trots det finns idag fortfarande stor frihet att formulera egna lokala handlingsplaner. Budgetarbetet ges de anställda och gudstjänst firas med den liturgi som den gudstjänstfirande lokala kyrkan är van vid. Lokala initiativ och innovationer pågår. Varje församling kommer framöver att ha ett församlingsråd, minst två arbetsledande chefer och en församlingsherde vars uppgift är att tänka teologiskt och visionärt i varje församling.

Den enskilda mindre församlingen har alltid utgjort grunden i kyrkans sätt att organisera sig. Att då ha hela det stora pastoratet i fokus och samtidigt verka på det sätt som vi genom tiderna känner igen är en utmaning för oss alla. Vi måste vänja oss vid olika perspektiv och arbetssätt samtidigt. Men behöver det lokala och det gemensamma nödvändigtvis stå i motsats till varandra? Kan vi istället tala om ömsesidighet? Behöver det innebära en urholkning av församlingsbegreppet? Eller kan större enheter faktiskt leda till att den lokala kyrkan får bättre möjligheter att överleva i en trängd ekonomisk framtid? Synen på församlingen som en mindre sluten ö kan bli svår att hålla fast vid. Slutenhet eller öppenhet kan överhuvudtaget bli avgörande för kyrkans framtid.

Storpastoraten är historiskt sett en radikal omorganisation och det är inte konstigt att den behöver tid att landa. Ansvaret för det delar vi alla på. Så länge det inte finns en väl förankrad organisation är det svårt för någon kyrkoherde att lyckas. Och var ska förankringen ske om inte bland oss medarbetare, anställda och förtroendevalda? Det är en process var och en som vill arbeta eller verka inom exempelvis Svenska kyrkan i Malmö måste gå igenom så länge beslutet om ett stort pastorat står fast.

Vi behöver alla hjälpas åt och stärka varandra när vi blir vilsna. Och på vägen har vi möjlighet att förlåta varandra och börja om. Genom att hålla samman kan vi bara bli starkare. Jag ser med förväntan och nyfikenhet fram mot vad som kan komma ut av den process av växelverkan som Svenska kyrkan i Malmö är inne i.

Helena Myrstener
Präst i S: t Johannes kyrka, Svenska kyrkan i Malmö