Kristus är vår fred

Det har nu gått ett år sedan ryska trupper invaderade Ukraina. Kriget har blivit vår nya vardag och Sverige står och trampar nervöst och väntar på att bli insläppt i Natogemenskapen. På konferensen Folk och Försvar i Sälen i januari höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ett anförande där han sa: ”vapen är vägen till fred i Ukraina” och församlingen som bestod av Sveriges politiska och militära ledare nickade bifallande åt parafrasen på Gandhis klassiska sentens ”Det finns ingen väg till fred. Freden är vägen.”  Det har gått snabbt för vårt land att omfamna det nygamla militaristiska paradigmet, det som säger att vår trygghet kan mätas i graden av vårt militära försvar och att vapen är vägen till fred.

Kriget i Ukraina är djupt orättfärdigt och det är omöjligt att ifrågasätta Ukrainas rätt till självförsvar. Men trots massivt inflöde av militär utrustning finns det hittills inget som tyder på att kriget håller på att nå ett avgörande, utan istället förvandlas Ukrainas bördiga åkrar dag för dag till oändliga gravfält för krigets offer. Dessutom är det inte bara två vapenstyrkor som möts på slagfältet, utan två olika berättelser om världen. Putins berättelse är att Ryssland gör rättfärdiga, närmast gudomliga, anspråk på Ukraina och att Ryssland för en nödvändig kamp mot ett depraverat västerland. Zelenskys och Natos berättelse är att det inte bara är Ukrainas suveränitet som står på spel i konflikten, utan också värderingar som demokrati och frihet. Ledare i alla tider har vetat det; få saker är så kraftfulla att samlas bakom som en stark berättelse. Men går det att höja blicken ur skyttegravarna och få syn på en ännu större berättelse, en berättelse som visar på en annan väg än ständigt växande vapenarsenaler?

Den 24 februari 2022 var en torsdag. Följande söndag, den 27 februari, var Fastlagssöndagen med temat Kärlekens väg. Samtidigt som de ryska trupperna drog allt djupare in i Ukraina, läste således stora delar av kristenheten i världen texten från Johannesevangeliet där Jesus talar om vetekornets lag och om sin egen kommande offerdöd i Jerusalem. Nu är vi åter i fastetid, en tid av vandring och avskalning mitt i en motsägelsefull tillvaro. Det är en tid då vi inbjuds att loda djupet i berättelsen om den Gud som frivilligt låter sig avrättas för att i den djupaste utblottelse vända död till liv. Berättelsen om korset är inte bara en berättelse som ger oss hopp om evigheten, utan en berättelse som utmanar vår syn på makt och våld. För om korset är försoningens plats, vad innebär det för vår syn på upprustning och militärt försvar?

Krigets verklighet är brutal och den som sitter på tryggt avstånd från nattliga bombräder har ingen rätt att moralisera över den som försvarar sitt liv och sitt hem med vapen i hand. Men när vapen plötsligt kallas fredsstiftare behöver kyrkan utmana den rådande diskursen genom att åter igen berätta evangeliet. Låt oss därför använda fastetiden till att tala om och försöka förstå den väg som Jesus går och som han kallar oss att följa. Den väg som kallas korsets väg och som går destruktionen till mötes utan att själv använda våld. Och låt oss ta fastans psalmer på allvar. ”Visa oss vägen försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den.” (Sv ps 738).  Hur korsets och försoningens väg ser ut i tider av anfallskrig initierat av maktfullkomliga despoter finns det inga enkla svar på. Men ett är säkert: vapen inte är vägen till fred. Det är Kristus som är vår fred.

Caroline Kyhlbäck,
komminister Västerås domkyrkoförsamling