För ett och ett halvt år sedan startade ett nätverk för flykting- och integrationsarbete i Lunds stift. Den första träffen hölls på Islamic center i Malmö. Syftet beskrevs som ”att höja kompetensen kring bland annat asylprocess, lagar och regler genom föredrag och seminarier. Dessutom ska det [nätverket] ge inspiration och nya idéer till församlingarnas arbete med flyktingar och asylsökande, samt uppmuntra fler församlingar i Lunds stift att skapa goda mötesplatser för dessa människor. Tanken är också att ett erfarenhetsutbyte mellan församlingarna ska ske.” (Pressrelease från Lunds stift 20/9 2011).

Hur skall någon vilja komma till dessa ”goda mötesplatser” när Svenska kyrkan idag samarbetar med den myndighet som har till uppgift att deportera dem som är på flykt undan utvisning? Särskilt som denna myndighet nu kraftigt trappat upp jakten på papperslösa i Sverige.

Projektet REVA startade i Malmö och har just introducerats i Stockholm. REVA är en förkortning för eufemismen ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Migrationsverket, Kriminalvården och Gränspolisen ska tillsammans bli mer effektiva vad gäller att utvisa asylsökande som fått avslag.

Till de omdiskuterade metoderna inom REVA hör att medvetet slå ner på minsta förseelse – för att få tillfälle att begära identitetshandling. Biljettkontroll i tunnelbanan, till exempel, används alltså för att uppnå ett annat syfte. Det finns också anklagelser om helt omotiverade identitetskontroller. En annan strategi är att öka bevakning av inte bara av arbetsplatser, utan även skolor och sjukhus dit man befarar att illegala invandrare kan dyka upp. Den så kallade verkställigheten lär på detta sätt ha ökat med 25 procent. Vi deporterar alltså fler människor än någonsin mot deras vilja.

REVA baseras i hög grad på Rikspolisstyrelsens föreskrifter för ”inre utlänningskontroll” (RPSFS 2011:4). I botten ligger Utlänningslagen från 2005. Det är alltså politiskt fattade beslut – i samförstånd över blockgränserna. REVA-projektet är en konsekvens av EU:s Schengenavtal. Föreskrifterna slår fast: ”För att upprätthålla den fria rörligheten för personer inom Schengenområdet är det viktigt att utlänningskontroll sker i hela landet.” REVA ingår alltså i samma hårda yttre murar runt Europa som hittills skördat mer än 16 000 dokumenterade dödsoffer. Utanför våra vatten dör inte människor, vi skickar bara tillbaka dem till den fattigdom och det våld de försökt fly. REVA är en liten del av ett alltmer väloljat system. Det har kallats en dödsmaskin.

Det har samtidigt skett en förskjutning inom Svenska kyrkan. Från att gömma flyktingar till att medverka till deras deportation – för det är i klartext det enda ”alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige” som existerar. Att oavsett deras skäl hjälpa människor på flykt har i långliga tider varit en del av klostertraditionen. På 1980- och 1990-talet blev Alsike kloster rikskända för sitt arbete med att ta emot utvisningshotade flyktingar. De blev ett hoppets och trotsets tecken, och fyllde många med stolthet. I fastan 2005 initierade Sveriges Kristna Råd, med Svenska kyrkan som en av de drivande, det så kallade påskuppropet för en generösare flyktingpolitik. Uppropet blev mycket uppmärksammat och väckte stort gensvar.

Svenska kyrkan riskerar nu att istället legitimera hela REVA-projektet genom att samarbeta med gränspolisen istället för att protestera och göra motstånd. Naturligtvis tackar myndigheterna och tar emot om kyrkans personal istället är med och avvisningarna kan ske under lugna former.

Vad staten och EU begär är en sak, vad Gud kräver av oss är ofta en annan. ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos 19:33-34). När Svenska kyrkan inte bevarar sin självständighet och integritet genom att stå fri i förhållande till staten och dess myndigheter upphör hon att kunna värna människor.

Mikael Löwegren

Präst och skribent