Handlar det endast om att hitta tillbaka till en kyrklig enhet?

REPLIK

I ett upprop i Kyrkans Tidning 27 november uppmanar 39 svenska teologer och kyrkoledare till brobyggande och enhet. Kristna ”är kallade till att skapa band mellan människor, oavsett politisk åsikt, bakgrund eller ståndpunkt.”

Det är godhjärtat och välmenande, men i slutändan lämnas ändå den centrala frågan, som ekat genom årtusenden, obesvarad:  

”Vem är då min nästa?”  Och vilka är vi i relation till denna nästa?

Mellanöstern-krigets brutalitet och långvarighet har i mycket sin grund i religionernas centrala men oförsonliga roll i konflikten. Det judiska folkets tro på sig själva som Guds utvalda folk är en ständigt pådrivande orsak till våldsspiralen. Vi kristna tror ju att i och med Jesu ankomst och gärning så upphörde det judiska folkets utvaldhet. I det nya förbundet är kyrkans folk fortsättningsvis bärare av denna Guds utkorelse. Det kristna västerlandets historia är full av exempel på effekterna av denna tro. Ja, hela dagens geopolitiska världskarta är en konsekvens av det kristna Europas koloniserande, med korset i ena handen och svärdet i andra, av Amerika, stora delar av Afrika, Asien, Australien och Oceanien.  

Denna gamla världsordning är oundvikligen under upplösning. Länderna i "det globala syd" vägrar att bli definierade från ett västerländskt perspektiv och söker hitta nya allianser och samarbetsformer sinsemellan. Även inom Västerlandet, inte minst bland dess ungdomar, invandrare, akademiker och kulturarbetare ifrågasätts denna västerlandets hegemoni. Ett Västerland som varit grobädd för kolonialism, imperialism, två världskrig och en fossildriven industriell revolution som nu hotar hela planetens ekologiska balans ifrågasätts med rätta och avkrävs ansvar.

Som en ofrånkomlig reaktion på dessa djupa strömningar skakas Västerlandet av en reaktionär våg där människor i detta bävande sociopolitiska landskap söker sin tillflykt till nationalism, neo-fascism och old time-religion.  

Tron på en gudomligt sanktionerad utvaldhet skapar inte bara en bombastisk och exkluderande framgångstro, den skapar i sin motpol även en stor ensamhet och känsla av victimhood och existentiell tomhet. Den mur vi bygger runt oss för att bevara vår exceptionalism blir också den klagomur där vi begråter vår övergivenhet. Den judiska traditionen, men även vår västerländska, är full av exempel på detta.

Kyrkans självbild blir väldigt viktig här. Därför läser jag kyrkoledarnas inlägg med en känsla att något väldigt centralt är utelämnat. Hur ser kyrkan på sin egen roll i dagens samhälle och värld? Handlar enheten vi söker endast om att hitta tillbaka till en kyrklig enhet? Uppfattar vi missionsbefallningen fortfarande som att målet för frälsningshistorien är att göra alla människor till kristna? Eller ser vi vår religiösa tro som en bland andra som söker ljuset och sanningen?  Kan vi identifiera oss med bilderna av svärd och kors i symbios eller kan vi snarare ta till oss bilden av vagnshjulet, vars olika ekrar alla söker sig mot centrum och stillheten?

Frågorna kokar ner till två huvudvägar: en traditionell där kyrkans strävan är den som lätt kan deduceras ur våra trosbekännelser och bekännelse-skrifter; en hegemonistisk tro med kristenhetens seger som slutmål. Eller ser vi kyrkan som en av många portar som leder till det nya Jerusalem?

I denna fråga ger uppropet inget svar. Ändå är det en avgörande fråga för kyrkans roll i dagens och morgondagens värld. Den ena vägen blir lätt en förtäckt krigsförklaring, den andra kan tjäna som en utsträckt hand mot fred.  

I en sekulariserad värld där begrepp som frälsningshistoria, utkorelse och nya förbund inte längre tillhör en gemensam begreppsapparat tror jag att många av Svenska kyrkans medlemmar naturligt tar ställning för den mer inkluderande vägen. Jag vet också från samtal med många präster att så är fallet. De ”hedniska missionsfälten” som för över hundra år sen låg på andra sidan av en outforskad jord ligger nu i våra storstäders utkanter, i många fall lika outforskade av dagens samhälls-mittfält. Men inga präster jag känner ser dessa områden idag i första hand som missionsfält utan snarare som områden för religiös dialog, en dialog helt central för kyrka och samhälle, som borde prioriteras betydligt högre för hela samhällets fred och välgång.

Men vad säger kyrkans ledning, vad säger undertecknarna av uppropet? Eftersom just brobyggande är essensen i uppropet tror jag att många av dess undertecknare utan invändningar kan instämma med kärnan av detta inlägg. Men jag har även stor förståelse för om åsikter går isär här. Ty i förlängningen av ett mer inkluderande perspektiv hotas även vår traditionella förståelse av vilka vi är och vad det nya förbundet innebär – tanken på att kristenheten är en exklusiv bärare av Guds plan och mission. Kyrkans och därmed Västerlandets känsla av utvaldhet och herravälde, som varit fundamentet för den världsordning vi levt i, börjar då krackelera. Häri ligger den stora rädslan, som vi alla och tillsammans behöver identifiera och adressera. Men häri ligger också den stora möjligheten till ett enat hjärta och en inbjudan till festen vid mångfaldens bord.  

Och vad säger Jesus?

Han pekar mot den romerska soldaten, dyrkaren av Jupiter, Mars och Minerva, och säger: Här har ni ett exempel på tro!

Och han säger: Var inte rädda!

Anders Nyberg, kulturarbetare