I den bästa av världar har en icke-konfessionell skola inte några religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Lagen föreskriver visserligen att skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella, så med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte heller föreskriva något om frivillighet vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets egna utredare kommenterade detta faktum: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”

Att präster ändå brukar be och välsigna lite som de själva vill, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning så förtjänstfullt har genomfört. Det finns alltså anledning att se lagändringen om religiösa inslag, som en legitimering av ett mångårigt missförhållande, snarare än som någon reell nyhet i sig

Vad många debattörer missat, är att detta numera ska bli frivilligt för eleverna, och konsekvenserna av det. I förarbetena till lagförslaget hänvisas till religionsfriheten i RF 2:2, där friheten att överhuvudtaget inte behöva gå in i en kyrka formuleras. Samtidigt som religiösa inslag blir lagliga, utsträcks alltså elevernas valfrihet till att även omfatta de tillfällen som Skolverket tidigare accepterat i sina juridiska riktlinjer!

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa inslag inte längre genomförs inom skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Då skollagen inte reglerar elevernas fritid, lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Eleverna får möjlighet att rösta med fötterna. Många elever kommer helt legitimt, och utan att behöva skolka, att utebli från kyrkan. Kvar blir de som gärna går i kyrkan på sin fritid, oavsett om det är av religiösa, främlingsfientliga eller traditionella skäl.

Camilla Grepe

Redaktör för debattmagasinet Bright