Sättet att tala om jungfrufödelsen blev, något otippat, en av de stora debattfrågorna i samband med ärkebiskopsvalet. Jag hade kanske önskat mig att andra frågor om kyrkans liv och uppdrag legat högre men så blev det.
Debatten har varit, och är till viss del fortfarande, yvig. Framför allt på sociala medier och i tidningarnas kommentarsfält har tonen varit tuff och viljan att förstå andras tänkande har ofta saknats. Det finns onekligen en del att fundera över när det gäller samtalsklimatet i kyrkan.
I en ”eftervalsanalys” finns också två andra stråk värda att lyfta: Det finns en glädje efter valet. Att välja en ny ärkebiskop med så stort stöd, och redan i första valomgången, kommer att ge energi åt kyrkan. Vi är många som med förväntan ser fram emot att ta emot Antje Jackelén som ny ärkebiskop. Redan som biskop i Lund har hon gjort starkt intryck. Inte minst har hon funnits med aktivt i det offentliga samtalet. Förra året utsågs hon till årets opinionsbildare i Skåne för sitt aktiva engagemang i debatt och samtal. Detta i en tid då många talar om kyrkans marginalisering.
Men det finns också en oro efter valet. Det handlar om den bild av kyrkan som påstår att Svenska kyrkan har lämnat Kristus. Risken är att den bilden blir en självbild. Till och med Kyrkans Tidning har, om än försiktigt, på ledarplats förordat någon form av bekännelsekommission för att ”undersöka relativismens posteringar”.
Bilden av en uppgiven och Kristuslös kyrka är inte sann. Den stämmer inte alls med den vardagliga verklighet jag möter som biskop i ett vanligt landsortsstift. Tvärtom, det jag möter är en framåtblickande, öppen kyrka med Kristus i centrum. Det liv som möter i lokala församlingsverksamheter, i gudstjänst, diakoni, musik, ungdomsverksamhet och alla typer av vardagligt engagemang är allt annan är Kristuslös. Jag ser en kyrka som söker nya vägar.
Till skillnad från Kyrkans Tidning anser jag att vi inte behöver fler kommissioner. Liv skapas inte av centrala direktiv, tro kommer inte ur dekret. Den växer i våra församlingars gemenskaper och vardag. Därför ska vi i stället med öppenhet glädjas över, och på alla sätt stötta, det liv som växer i våra församlingar. Miljontals gudstjänstbesök, stigande konfirmandsiffror, hängivna medarbetare. Där finns kraften!
Det handlar inte om att förneka det som inte fungerar, utan det handlar om att uppmärksamma det som faktiskt är bra. Det handlar om både bild och självbild. Den kyrka som har ett tydligt centrum behöver inte i rädsla markera sina gränser. Det är inte kyrkan som bär Gud, utan Gud som bär och sänder kyrkan. Eller för att citera Antje Jackeléns valspråk som biskop i Lund: Gud är större!
Thomas Söderberg
biskop i Västerås
LÄGG TILL NY KOMMENTAR