Livsbärande tro söker inte svar i påstådd fakta

”Kan man verkligen vara kristen utan gud?” är en fråga som vi i nätverket Kristen bortom Gud ofta får. Men kristen utan Gud aldrig är något vi kallat oss eller påstått. Om man helt lämnar allt tal om Gud är vår uppfattning att det blir svårt att stå kvar i den kristna berättelsen. Det vi vill göra, och som vi menar är av yttersta vikt för att denna berättelse ska kunna fortsätta vara relevant, är att tänka nytt kring vad vi menar när vi använder ordet ”gud”. Vi behöver gå ”bortom” den gängse förståelsen.

Vad än teologer tycker, betyder ”Gud” för de flesta i dag den personligt handlande guden som ”finns” oberoende av oss människor som en oberoende högre kosmisk makt. Som kan påverka den fysiska verkligheten genom mirakler, som lovar ett evigt liv efter döden och som offrade sin son för att sona människornas synder. Det är den här teistiska guden vi vill gå bortom. Något som inte betyder att man därefter betraktar Gud som något som vi människor skapar godtyckligt.

Ett sätt att se det är att Gud är det i oss som är mer än vad vi själva är. Vi människor är ju så mycket mer än det som är våra små medvetna själv. Även den som inte tror på en övernaturlig gud kan känna stor förundran och vördnad inför livet och en djup andlig dimension i tillvaron. Bortom den teistiska guden möter också mysteriet, Gud som det helt och hållet annorlunda.

Det teistiska sättet att tolka vad det innebär att tro menar att religiösa trosföreställningar ska, liksom vetenskapliga utsagor, prövas mot en förmodat objektiv, möjligen övernaturlig, verklighet. Om de överensstämmer med denna är de ”sanna” och om de inte gör det är de “falska”. När man ser på tron på detta vetenskapsliknande sätt menar vi att man tappar förståelsen om det verkligt betydelsefulla.

Vad betyder det egentligen för mitt liv att sätta en namnteckning under några påståenden i en trosbekännelse? Det behöver ju inte förändra mitt liv ett dugg. Istället förvandlas Gud och tron till precis det som Ingemar Hedenius en gång effektivt sköt i sank genom sitt argument att vi bara ska tro, i tolkningen anse vara med verkligheten överensstämmande, ”sådant som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant”, nämligen en dåligt underbyggd vetenskaplig teori.

Det som ytterst skänker livet mening och värde handlar inte om sådant som vi skulle kunna veta om vi hade ett bättre faktaunderlag, vilket är vad Gud blir reducerad till betraktad som ett väsen eller kraft som existerar så som andra objekt i tillvaron existerar.

En del teister menar att det inte alls är så de förstår Gud och håller med om att Gud finns bortom alla begrepp och mänsklig förståelse. Men så länge de tänker sig ett medvetet interventionistiskt agerande från Gud fungerar inte den krumbukten. Att mäta effekterna av Guds agerande i världen är bara ett annat sätt att göra tron till ett antagande om den yttre verkligheten. Problemet är inte att naturvetenskapliga faktapåståenden skulle motsäga kristna faktapåståenden. Problemet är att betrakta den kristna tron som rörande den typen av fakta över huvud taget.

Vi hör också ganska ofta att utan en övernaturlig gud blir kristendomen reducerad till en morallära. Inget kunde stämma mindre. Vår erfarenhet är att det är i den liberalteologiska kyrka som varken vill vara fundamentalistisk eller vågar släppa teismen som reduceringen av Jesus till en vishetslärare återfinns allra mest. Man erfar på en nivå det besvärliga med den övernaturliga guden som förväntas agera aktivt på egen hand.

Istället talas det mycket om att följa Jesus lära och pratas om livet i största allmänhet. Jesus som Kristus tonas däremot ned. Samtidigt gör man den övernaturliga guden ständigt närvarande i sin liturgi, i böner, psalmer och rit. Denna spänning mellan ord och handling är inte hållbar i längden och tar inte den samtida människans utgångspunkt på allvar.

Bortom den teistiska guden återfinns en livsbärande tro. En tro som inte söker svar i påstådd fakta om en övernaturlig verklighet och inte förväntar sig ett tryggt omhändertagande i en övernaturlig hand. Som istället bärs av modet att våga tro att sådant som kärlek och förnuft är en reella möjligheter för det mänskliga livet, trots att världen ständigt visar på motsatsen.

En livsbärande tro som utifrån inre övertygelse skapar en tillit till att det finns en bättre väg att vandra, enskilda och tillsammans. En väg uppenbarad i personen Jesus lära, liv och död. Den livsbärande tron är en tro som inte begär tecken eller söker vishet, utan förkunnar en Messias som blivit korsfäst. En livsbärande kristen tro uppstår därför alltid som en tro ”bortom Gud”.