Det är därför av vikt att finna en bra balans i både tydlighet och nivå i styrdokumentets skrivning, det är sedan upp till kyrkoherde och personal att göra praktik av dokumentet.
Nu tänkte jag utifrån detta inledande resonemang få göra ett måhända vanvördigt hopp till något annat, med anledning av Anna Karin Hammars debattartikel i Kyrkans Tidning 6/08. Hon är naturligtvis helt i sin rätt, men jag finner det synnerligen mag­starkt att föreslå en ny, som hon kallar det, rotmetafor för äktenskapet. Det vore väl helt i sin ordning om den kristna kyrkan vore en organisation, vilken som helst, att föreslå helt nya stadgar eller inriktning för verksamheten. Men nu är det väl inte riktigt så.

Kyrkan har inte bara tagit emot ett styrdokument, Bibeln, utan genom Jesus, hans liv, ord och gärning, menar jag att den också i hög grad är operationaliserad och tillika exemplifierad. Anna Karin, som anställd får man så vackert hålla sig till styrdokumentet, det är ju inte personalen som bestämmer inriktningen för församlingen utan det är väl styrelsen? Eller är det anarki som eftersträvas? Jag tycker att det är en fin tanke med ”den gudomliga kärlekens gemenskap”, men i sammanhanget framstår uttrycket för mig mer som ett luddigt dokument än något annat. Eller finns det en poäng med ett luddigt dokument, att ostört få operationalisera verksamheten? Är det inte här det magstarka återfinns, operationalisering fri från sitt sammanhang, helt okänslig för sitt historiska och världsvida sammanhang? När sedan Stefan Edman i samma nummer menar sig ana Jesu inställning i äktenskapsfrågan, så tar man sig för pannan. De allra flesta kristna ute i världen anar också Jesus inställning i denna fråga. Problemet är bara att de kommer fram till helt andra slutsatser än du gör.

Leif Berglund