Många risker med beslutet om Universitetskyrkan

I dagarna kom kyrkostyrelsens beslut om Institutionssjälavården. Beslutet innebär att endast fängelsesjälavård, sjukhussjälavård samt Migrationsverkets förvar ska tilldelas bidrag från nationell nivå.  Militärsjälavården inkluderas också i gruppen, men har en annan typ av finansieringsform.

Som medarbetare i Universitetskyrkan har vi förväntat att även denna verksamhet fortsatt skulle inräknas i den Institutionssjälavård som får bidrag, men nu ställs Universitetskyrkan alltså utanför det nationella ekonomiska ansvarstagandet för säkerställandet av Svenska kyrkans närvaro på universitet och högskolor. Nu blir det upp till varje enskilt stift, pastorat och församling att själva bära dessa kostnader. Motiveringen lyder:

till skillnad från patienter på sjukhus, intagna på kriminalvårdsanstalter och förvarstagna på Migrationsverkets förvar utgör studentpopulationen en grupp rörliga individer, som har möjligheten att söka upp församlingen i dess ordinarie verksamheter i det fall man önskar kontakt med dessa.

Universitetskyrkans viktiga roll som stöd och lots för framför allt unga människor som flyttat hemifrån går inte att bortse ifrån. Det är därför viktigt att stift och församlingar fortsätter med och utvecklar det goda och angelägna arbete som görs av Universitetskyrkan vid lärosäten i Sverige.

Från Svenska kyrkans arbetsgrupp för högskolefrågor ser vi följande risker med detta ställningstagande från kyrkostyrelsen:

* Vi riskerar att resurserna i personal, tid och verksamhetsutbud kommer att minska

Det vi vet är att kontinuerlig närvaro är det helt avgörande för vår trovärdighet gentemot högskolornas och universitets ledningsfunktioner, personal, studentkårer och studenter. Om resurserna minskar kommer det bli avsevärt svårare att upprätthålla befintliga samarbeten och ännu svårare att utveckla nya.

* Vi riskerar att bli mindre synliga för den åldersgrupp av unga vuxna som vi i Svenska kyrkans övriga verksamheter ständigt problematiserar som svårnådda.

I vårt uppdrag som Universitetskyrka är ambitionen att finnas väl tillgängliga för studenter och anställda vid respektive universitet/högskola. Vi möter människor där de befinner sig – fysiskt men allra mest existentiellt. Vi möter nöden, tvivlet, mitt i det bräckliga livet. Att lotsa unga människor som flyttat hemifrån utifrån vår kompetens är att lyssna och våga stanna kvar i det som är svårt och utmanande. Den frihet i samtalen som den absoluta tystnadsplikten ger, utan journalkrav är helt unik i denna miljö.

* Vi riskerar att tappa en viktig plattform för religionsdialogen mellan unga människor från olika delar av världen som i de alltmer internationaliserade studerandemiljöerna faktiskt har möjligheter till möten och gemensamt ansvarstagandet för förtroende över gränser och identiteter.

Vi har, genom ett långsiktigt arbete byggt upp förtroendet att vi möter alla, oavsett tro, religion, nationalitet och läggning. På plats på Campus är vi i realitet den världsvida kyrkan

* Vi riskerar att få en minskad kontaktyta in mot det svenska kunskaps- och forskningssamhället, där vi hör till det fåtal av svenskyrkligt anställda som dagligdags har möjlighet att röra oss i dessa miljöer.

Studenter och anställda vid lärosätena är samhällets framtid, här finns kunskap och kompetens som är viktig för kyrkan att ta del av. Om kyrkan ska härbärgera människan och mänskligt liv så måste vi ta del av det som rör sig inom akademin. I detta sammanhang får också kyrkan möjlighet att dela med sig av den kunskap som vi besitter, inte minst inom krishantering.

* Vi riskerar att tappa en viktig plattform för praktiskt ekumeniskt arbete eftersom målsättningen på våra campus är att så långt det är möjligt att vara medarbetare från flera samfund. Vi samverkar också regelbundet i grundutbildningar och fortbildningar.

Universitetskyrkan är ett ekumeniskt samarbete vilket vi som kyrka ser som värdefullt. Detta vill vi värna. Likaså sker interreligiös dialog genom Universitetskyrkans arbete – detta är också något vi som kyrka värnar.

* Vi riskerar att med färre medarbetare med mindre tid och resurser få svårare att upprätthålla det nationella nätverket både fysiskt och digitalt.

Idag finns det flera med heltidstjänster på några Campus som har möjlighet att inom ramen för sina tjänster delta i de nationella samrådsfunktionerna både inom Svenska Kyrkan och med Frikyrkornas nationellt finansierade arbetsgrupp. Dessa medarbetare är också oftast de som hjälps åt att ta fram fortbildningar och planera och genomföra de årliga nationella konferenserna.

* Vi riskerar att vår närvaro bli ännu mer beroende av om respektive Högskola och Universitet själva tycker det är angeläget att vi finns hos dem.

Om inte rikskyrkan, stift och församlingar ger fullt stöd för sina medarbetare och verksamheten också på respektive nivå för dialogen med sin motpart, då vilar ansvaret stort på den enskilda medarbetaren att själv vara garanten för kyrkans intresse och långsiktiga närvaro. Kyrkostyrelsens beslut gör det långsiktiga arbetet skört och undandrar det signalvärde som en fortsatt finansiering och inkludering i institutionssjälavården innebär. En tydlig signal om vad som är viktigt för vår framtid som kyrka.

Detta tillsammans väcker ännu fler frågor om hur en enda faktor, att inte befinna sig frivilligt på en plats kan vara avgörande för hur vida stiften i fortsättning ska få stöd för att upprätthålla en idag väl fungerande verksamhet. Särskilt som att tillägna sig en Högskolexamen för det allra flesta är nödvändigt och kräver oftast att man måste flytta för en kortare eller längre tid till en annan plats.

Att vara kyrka utanför kyrkobyggnaderna är nödvändigt. Vi kan inte sitta och vänta på att unga människor ska söka sig till församlingarna – vi måste vara där unga människor är. Ibland tjänar vi som en brygga till församlingarna, men inte alltid. Detta är inte heller ett mål i sig – att möta Universitetskyrkan är också att möta kyrkan mitt i livets alla växlandet villkor, omöjligheter och möjligheter.  Det är något att ta på allvar.

Beslutsmässigt innebär beskedet ingen förändring för stunden, men det gör det långsiktiga arbetet skört och det saknar det signalvärde som en finansiering hade inneburit. En tydlig signal om vad som är viktigt för vår framtid som kyrka.

Leif Nahnfeldt, präst, Högskolekyrkan, Gävle

Sofia Tunebro, präst, Universitetskyrkan Malmö

Maike Gamer, präst, Universitetskyrkan Göteborg

Isabella Tengdelius, kurator, Universitetskyrkan Stockholm

Anders Facks, präst, Universitetskyrkan Linköping

Karin Borg, präst, Universitetskyrkan Uppsala

Tillsammans utgör ovanstående Svenska kyrkans nationella arbetsgrupp för högskolefrågor