SIGNERAT Lilla Sara är snart ett och ett halvt år. Tre dagar i veckan, ibland fyra, hämtar jag henne på förskolan. Sedan ägnar vi oss åt att läsa små miniböcker, titta på Barnkanalen och leka med hennes leksaker, detta efter att på hemvägen ha botaniserat i den stora livsmedelsaffärens utbud av möjlig barnmat.
Sara kommer sannolikt att leva fram till år 2104. Hon kommer att uppleva nästa sekelskifte. På en rad frågor kommer hon att hinna få svar under sin levnad. Klarade vi klimatfrågan? Segrar verkligen demokratin över hela världen. Tar Kina och Sydostasien över den roll som Västeuropa och USA har haft under flera hundra år?
Men en fråga kommer hon inte att få svar på. Klarar vi av relationerna mellan oss etniska svenskar och de människor som kommit hit med annan kulturell och religiös bakgrund? För Sara kommer den frågan livet igenom att vara helt obegriplig och därmed omöjlig att besvara. Hon är nämligen både vi och dom. Hennes pappa är muslim och hennes mamma kristen. Saras farmor och morfar personifierar det muslimska och det kristna. Som kristen morfar har jag den allra största respekt för den mycket varma religiositet Sara möter hos sin farmor. Och för Sara kommer det dubbla arvet att vara mycket påtagligt under hela hennes uppväxt. Hon heter Sara därför att namnet är vackert men också för att det ska kunna fungera på svenska, franska, engelska och arabiska. Tre av språken talas i hennes eget hem. Arabiskan kommer hon att möta så fort hon kommer till sina farföräldrar i Montpellier i Frankrike.
När jag lagar mat till lilla Sara använder jag aldrig fläskkött. Jag har en självklar respekt för hennes eget framtida val av hur hon formulerar sin gudstro. Men jag kommer ju aldrig att på allvar kunna hävda att det är ett avgörande val, ett val inte bara för livet utan för evigheten.
Nästan aldrig ställs frågan till oss hur vi ska se på den andres tro. Är den som fötts in i islam dömd att brinna evigt i helvetet? Och det är verkligen inte bara en fråga om respekt för den andres tro. Ofrånkomligen handlar den också om vår egen tro. Uttrycker våra kristna dogmer det absoluta? Eller finns utrymme för andra uttryck.
Jag vet inte när Sara kommer att börja fråga sin mamma och pappa. Jag vet inte när de kommer att säga: Fråga morfar!
Men så väldigt många år kommer det inte att ta. Jag kommer fortfarande ihåg när min äldsta dotter för 29 år sedan ställde frågan om Gud till mig. Det var på bussen från Djurgården hem till Odenplan. Hon frågade: Pappa, finns Gud? Jag tvekade en tiondels sekund. Sedan svarade jag: Ja. Det var ett halvärligt svar från en då tvivlande människa. Men jag är fortfarande oerhört glad för att att jag svarade ja – till min dotter och till mig själv.
När Sara om några år frågar om det är samma Gud som hennes mamma och pappa tror på kommer jag att svara ja. Då kommer mitt svar att vara mycket säkrare. Svaret kommer att vara begripligt för henne. Skulle jag där-emot svara nej vore det fullständigt obegripligt. För henne och för mig.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR