Karen Armstrong, religionsforskare, författare och ex-nunna, kom till Kulturhuset i Stockholm förra veckan och pratade om vikten av medlidande, compassion. Men det handlar inte om att tycka synd om, poängterade hon. Målet är att vi ska känna andras lidande som om det vore vårt eget.
Medlidandet – empatin – kan rädda vår värld, menade hon. Och i dag blir det allt tydligare att lidandet inte ”bara” drabbar några stackare på andra sidan jordklotet. Information och människor flyger över hela världen i ett ständigt ökande utbyte. Vi har insett att alla hör ihop och är beroende av varandra.

Karen Armstrong kunde inte vara mer rätt i tiden. De nyligen timade händelserna i Mellanöstern och Japan engagerar oss alla känslomässigt. Men vi påverkas också aktivt. Sverige måste vara berett på en förfrågan om att delta i ingripandet i Libyen. Det radioaktiva utsläppet i Japan hotar att sänka en hel nation, och eftersom landet är en av världens största ekonomier går inga andra länder skadeslösa. Dyker en börs så dyker alla. Kärnkraftsutsläpp och annan miljöförstöring håller sig inte snällt inom ett rikes gränser.
Medlidandet har blivit verkligt: Vi känner andras lidande inte som om det vore vårt eget, utan därför att det är vårt eget.

Armstrongs provocerande utspel i denna nya värld är att kalla in religionerna på scenen. Många må tycka att religionerna snarare är ett problem än en lösning, säger hon. Men religionerna har ändå, var och en på sitt sätt, formulerat någon variant av den gyllene regeln. Gör ingenting mot andra som du själv inte vill bli utsatt för. Älska din fiende. Nu är det dags att inte bara fromt upprepa dessa fraser utan omsätta dem i handling, säger Karen Armstrong.

Hennes föredrag formade sig till en multireligiös predikan för fred, försoning och förbrödring. Och visst har hon en poäng. När företrädare för olika religioner förenas kring gemensamma humanitära värden får kampen en särskild kraft. I Storbritannien strävar kristna biskopar och muslimska imamer efter att göra gemensamma utspel, stötta eller ta avstånd ifrån. Det berättade mångfaldskonsulten Kaushar Tai när han nyligen besökte Sverige.

På samma sätt kan den religionsdialog som förs här hemma bli mer utåtriktad. Både i att informera vad dialogen går ut på och att kommunicera det sociala engagemanget. Med tanke på hur hårt inne det satt för Sveriges kristna råd att enas kring ett uttalande om utförsäkringarna av långtidssjukskrivna kan det verka övermaga att önska ännu mer. Men ändå: Hur starkt vore det inte om företrädare för flera religioner gjorde gemensam sak i samhällsfrågor?

Debattartiklar undertecknade av präster eller biskopar, presskonferenser i kyrklig regi skulle få ett helt annat genomslag om fler trosbekännare var inblandade. Samma sak gäller det aktiva arbetet med insamlingar till nödhjälp och långsiktigt verkande för miljö, fred och demokrati ute i världen.
Bland Sveriges religiösa finns många med ett väl utvecklat, praktiskt inriktat medlidande. I Fryshuset pågår ett interreligiöst arbete bland ungdomar mot främlingsfientlighet och extremism. Det är ett konkret exempel som tyvärr kommit i skymundan av Sofia församlings olyckliga anställning av en imam. Men det finns stora expansionsmöjligheter. ”Tillsammans är vi starka” gäller alla, men i hög grad samarbetande människor av olika religiös övertygelse.

Brita Häll

Rekyl: Vi återupplivar ”Lund Principle”

Det finns en berömd ”Lund Principle” som i den ekumeniska rörelsen lyder: Gör aldrig ensam, vad ni kan göra tillsammans. Vikten av detta kan understrykas av en arabisk berättelse som biskop Munib Younan i Jerusalem har förmedlat:

En kung hade tre söner som han ville rusta för att sända ut i världen. Han gav dem därför varsin gåva. Den ene gav han ett teleskop, den andre gav han en flygande matta och den tredje fick ett äpple som hade en helande förmåga och kunde bota alla sjukdomar. När de varit ute ett tag riktade den första brodern sitt teleskop mot slottet därhemma. Han upptäckte då att deras syster som hade bott utomlands tydligen hade kommit hem till slottet och att hon såg mycket sjuk ut, ja hon verkade döende. Han kallade genast samman sina bröder och brodern med den flygande mattan tog då sina båda bröder med sig hem till slottet. Brodern som fått äpplet med den läkande förmågan kunde snabbt låta sin syster få del av dess läkedom. Så räddades hon till livet.

Kungen kallade då samman sina söner och sa till dem: förstår ni nu, att om ni hade använt er gåva bara var och en för sig, då hade den varit meningslös, men nu när ni kunde använda dem tillsammans blev det till glädje och liv.

Karen Armstrong är något viktigt på spåret, en medkänslans kunskap som förvaltas av alla våra olika traditioner. Nog tycker jag att Sofia församling också har visat den insikten när man i en brådskande situation inte väjde för att göra det ovanliga. Vi behöver mer samarbete, inte mindre. Låt oss återuppliva ”the Lund principle”!

Anna Karin Hammar