Nog var det här väl bara en dröm?

Begravningstalen skulle alltså inte längre hållas av präster utan av särskilda talrobotar, som varje församling nu måste äga. Den lokala självbestämmanderätten hade därmed inte alls minskat, snarare tvärtom. Anhöriga till de avlidna hade nämligen full frihet att välja om roboten skulle kunna ses i kyrkan eller vara skymd på orgelläktaren, den förvaringsplats där ett från de flesta kyrkor borttaget musikinstrument tidigare hade varit placerat.

Mot en mycket låg kostnad fanns också ett flertal centralt godkända och mycket förtjänstfulla begravningstal att välja bland. De var samlade på Kyrkans Server och instruktioner hade skickats ut till alla landets kyrkchefer (tidigare benämnda ”kyrkoherdar”), vars tjänsteplikt det var att förmedla informationen till begravningsbyråerna.

Datafilen med det valda begravningstalet kunde ”streamas” direkt från KS av kyrkvaktmästaren, eller möjligen föras över till en USB-sticka, vilken i så fall diskret – för att hindra församlingens präster från all påverkan av de anhöriga – kunde överlämnas till vaktmästaren alldeles innan begravningsceremonins början. Fackförbundets krav på lönetillägg i båda fallen var centralt förhandlade och godkända.

I de utskickade instruktionerna påmindes om att det ceremoniella placerandet av mull på kistan krävde en mänsklig hand, prästerna skulle därför på intet sätt känna sig överflödiga eller åsidosatta. Det sades inte öppet, men den ekonomiskt långsiktiga planen var ändå att även andra arbetsuppgifter skulle kunna tas över av robotar. Utvecklingen inom området såg mycket ljus ut och kyrkan hade nyligen gjort stora investeringar i branschen. Robotar förmodades inom en nära framtid kunna ta över många arbetsuppgifter, vilket på ett mycket positivt sätt ansågs kunna lösa den omfattande prästbristen.

Det måste väl ändå ha varit en dröm? Eller?

Anders Dillmar