Nu är tid att sätta stopp för all skogsskövling

Jorden sörjer och vissnar.  Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. (Jesaja 24)

I Ett biskopsbrev om klimatet uppmanar kyrkans biskopar till att låta ”förvaltningen av kyrkans ekonomiska tillgångar – aktier, skog och mark – synliggöra hur en teologiskt reflekterad syn på skapelsen bidrar till att minska klimatpåverkan och påskyndar klimatomställningen”. Svenska kyrkan är den femte största skogsägaren i landet och dess sätt att bruka sin skog skiljer sig marginellt från de stora skogsägarnas. Så kallade trakthyggesbruk (i folkmun: kalhyggesbruk) är den dominerande avverkningsmetoden.

Ända sedan 1960–70-talet har Svenska kyrkan fått utstå hård kritik för en skogsavverkning som, enligt kritikerna, tar otillräcklig hänsyn till naturvärden. En av de interna kritikerna var Olov Hartman som redan då med profetröst varnade för konsekvenserna av utnyttjandet av jorden: ”Uppfattningen att naturen är ett slags nöjestillställning för människan har många farliga dimensioner. När man betraktar den som en jättestor bricka där man bara har att ta för sig händer det att brickan en vacker dag är tom.” ”När människan inte längre uppfattar sig som en del av skapelsen och en partner till Skaparen, då stympas människoanden, och kvar står förfogaren, utnyttjaren, exploatören” (se Hartman, Fågelsträck s. 195, 202).

När kyrkan kritiseras extra hårt beror detta förstås på att man uppfattar en diskrepans mellan dess tro, bekännelse och lära och dess agerande i relation till skogen. Kyrkan lever inte som hon lär. Det är sådant som brukar benämnas hyckleri.

Idag är situationen när det gäller sådant som biologisk mångfald och klimat allvarligt förvärrad jämfört med 1970-talet, såväl globalt sett som här i Sverige. Endast 10 procent naturskog återstår i vårt land och den som finns avverkas i rask takt och utan försyn – också av kyrkan. Samtidigt har våra kunskaper ökat om hur fatalt detta är och om hur viktig skogen är för jordens framtid.

Fler och fler forskarröster hörs nu som trycker på vikten av bevarandet av naturliga skogsekosystem, inte bara för att bromsa artutrotningen och värna biologisk mångfald, utan också för att motverka klimatförändringarna. Vill man lyssna till några av dessa forskarröster för att bilda sig en egen uppfattning, kan man se David Attenboroughs naturdokumentär om den sjätte massutrotningen, som ligger på SVT Play, Greenpeaces film ”More of Everything”, som kan ses helt kostnadsfritt på Youtube, den nygjorda dokumentären ”Om skogen”, som kan streamas för en billig penning via Vimeo, Johan Rockströms Dramatenpjäs ”Om vår stund på jorden”, också den på SVT Play, samt BBC Natures dokumentär i tre timslånga avsnitt, som på svenska fått titeln ”Naturens revansch” (larmen duggar nu tätt).

Inte bara kyrkan nationellt sett och inte bara varje stift har en miljöpolicy, utan snart sagt varje församling och pastorat ståtar med sådana. Vad är de värda, alla dessa vackra ord? I inte så få av dessa policys kan vi läsa att man skall väga samman olika hänsyn, eller att en balans skall eftersträvas mellan sådant som ekologiska, mänskliga och ekonomiska hänsyn. Är inte detta alltför likt det som Jesus kritiserar i sin bergspredikan: att försöka att samtidigt tjäna Gud och Mammon? Jesus säger också att man faktiskt inte KAN göra detta. Det är omöjligt. Med andra ord: när kyrkan påstår sig vilja samtidigt bry sig om skapelsen och måna om kortsiktig ekonomisk vinst sviker hon den förra. Vem är det då hon tjänar?

Borde man inte istället inse att vissa värden faktiskt är absoluta och att dessa alltid måste överordnas övriga – t.ex. de ekonomiska. Om ekonomisk vinst kräver att vi offrar några utrotningshotade arter, släpper lös mer koldioxid i atmosfären och förstör allmänna naturvärden, då KAN vi som Kyrka inte obekymrat fortsätta på den inslagna vägen.

I Upp. 11:18 läser vi de fasansfulla orden: ”Din vrede har kommit … och stunden då du skall … förgöra dem som förgör jorden”. Om vi än inte tror på en Gud som förgör folk hur som helst, är detta ändå ett uttryck för ett skakande allvar. Vi ser mer och mer tydligt att vi människor får skörda vad vi sår, att allt vi gör, allt vi tillfogar naturen får konsekvenser, konsekvenser som håller på att bli ödesdigra. Kyrkan får helt enkelt inte längre fortsätta att medverka till detta förgörande av den jord vi fått att förvalta.

Nu är tid att sluta upp med att försöka tjäna både Gud och Mammon. Nu är tid att sätta stopp för all skövling av naturskog, för allt trakthyggesbruk, all upprivning av mycel genom markberedning, all monokultur. Om detta innebär ekonomiska problem för några församlingar och pastorat får vi se till att lösa dessa på annat sätt – utan att medverka till att förgöra jorden.

Nätverket för hållbart skogsbruk i Svenska kyrkan
genom Helene Blomqvist
docent i litteraturvetenskap, Karlstads universitet
kyrkorådsordförande (ÖKA), Örgryte pastorat, Göteborg

Eva Katarina Agestam, präst i Söderköping, Sankt Annas församling
Kristina Belfrage, forskare, Stockholms stift
Dan Bengtson, student, miljövetenskap
Jan-Åke Carlsson, komminister i Borås pastorat, Skara stift
Karolina Carlsson, statsvetarstudent, Skara stift
Sofia Ekelund Fogelström, präst i Växjö stift
Rut Elliot Blomqvist, doktorand i miljöhumaniora, redaktör för tidskriften Uneven Earth, Göteborg
Margareta Ellnebo, Civilingenjör, Sundbybergs församling, Stockholms stift
Magnus Gunnarsson, Varnhem, ordf. Kyrkofullmäktige Skara pastorat, ordf. Valle församling
Anna Lagerman, teologistudent, Stockholm
Peter Lindgren, Ödeshög, Jägmästare, tidigare anställd vid Skogsstyrelsen, SkogForsk och FAO
Britta Olinder (ÖKA), forskare, församlingsrådsordförande, Örgryte församling
Roger Sjöblad, ledamot av kyrkorådet (ÖKA), Örgryte pastorat, Göteborg
Christofer Sjödin, studentpräst, Umeå universitet
Erland Svenson, Tanums pastorat
Sofie Söderin, prästkandidat för Stockholms stift.