Nu behövs fredens handfasta tecken

REPLIK

på Bertil Perssons replik på Alva Dahls debattartikel om fridshälsning.

I ofredens tid har kyrkan ett särskilt ansvar att vara profetisk. Detta uppdrag innebär att både i blickar, ord och handling vara tecken på frid, fred och försoning. Detta kan kyrkan aldrig göra på ett enbart intellektuellt plan, det måste också ta sig konkreta uttryck i handling. I fridshälsningen i mässan får Guds församling ta emot den frid hon inte själv kan skapa och räcka den till sin nästa i kyrkbänken.

Kanske övertolkar jag Bertil Persson i hans replik om att den fysiska fridshälsningen i form av ett handslag eller en enkel omfamning skulle störa nattvardens mysterium när den är som allra mest påtaglig.

Kristen tro är till sitt väsen inkarnatorisk. Den är fysisk, ja kroppslig. Ju närmare mysteriet vi kommer, det vill säga den människoälskande Guden, desto mer människo - och skapelsetillvända blir vi. Att se på en människa, att kärleksfullt möta hennes blick, kan inte likställas vid att beröra henne, lika lite kan Jesu varsamma blick kunna ersätta utgivandet av nattvardens bröd och vin, Kristi kropp och blod.

I ofredens tid behövs mer än välvilliga önsketankar mellan oss i bänkarna. Nu behövs fredens och försoningens handfasta tecken där Guds församling frimodigt räcker varandra och världen Herrens frid och fred i handling.

Therése Olsson
präst