Efter ett arbetsliv som national­ekonom har jag förmånen att studera teologi vid Umeå universitet. Goda lärare och bra litteratur har gett mig en djup allmänorientering i de teologiska kärnämnena. Samtidigt dyker redan på kandidatnivån upp svåra frågor. Jag avundas inte de studiekamrater som ska bli präster i Svenska kyrkan.

Vilka utbildningskrav ställer vi som kyrka på våra blivande präster? När jag läser behörighetsreglerna blir jag först glad; det behövs en magister­examen och 255 högskolepoäng (hp) (drygt fyra års heltidsstudier). Fortsätter jag till kraven i de teologiska kärnämnena sjunker entusiasmen.

I bibelvetenskap (exegetik) behövs 60 hp (40 veckor) och studier i ett av GT- och NT-språken. Och det är nog ett minimikrav för att en predikant ska kunna förmedla det som ligger i och under texterna.

I tros- och livsåskådnings­vetenskap (systematisk teologi och etik) krävs emellertid bara 30 hp (20 veckor). Det gäller det område som behandlar hela den kristna trosläran och de religionsfilosofiska frågorna.

För kyrkohistoria och kyrkostudier är det än värre ställt: Här finns inga formella krav alls ut­över en kurs Svenska

kyrkans tro och liv på 15 hp ( 10 veckor).

För kärnämnena ger detta totalt 105 hp (70 veckor). Nu finns också ett ospecificerat krav på en baskurs i religionsvetenskap/teologi om 30 hp. Det borde omformuleras till ett renodlat krav på 30 hp i religionsbeteende­vetenskap och -historia – ett minimi­krav för präster i ett mångkulturellt och postsekulärt Sverige.

Men åter till de låga kraven i kärnämnena. Kompletterar inte kyrkan i sin internutbildning denna brist? I kursplanerna finns inga tecken på det: Under den inledande pastoralteologiska grundkursen (248 timmar) är förutom församlingspraktik (120 timmar) frågor om församlingens uppgifter helt dominerande (98 timmar). För det avslutande året dominerar ämnen som homiletik, liturgik och själavård (för kateketik anges inga timmar) med cirka tre fjärdedelar av totalt knappt 300 timmar.

Nu är det viktigt hur den pastoralteologiska utbildningen samspelar med de blivande prästernas kunskaper i kärnämnena. Om det samspelet vet jag ingenting. Men låga krav i kärnämnena är i sig ett problem för prästens och kyrkans möjlighet att agera i förhållande till samhälle och offentlighet.

I det gamla samhället, med folkkyrka som majoritetskyrka, hade prästen en viss auktoritet, på ont och gott. I dagens postsekulära samhälle, där kyrkan blir en minoritets­kyrka, ställs nya krav på Ordet, utöver tekniska färdigheter att predika och att samtala med människor.

I den nya offentligheten behövs god argumentation i relation till alternativa livsåskådningar. Detta handlar inte om apologetisk fundamentalism, inte heller om ett fientligt förhållningssätt till andra religioner och åskådningar: Dialog är viktig men förutsätter stor förmåga att beskriva den egna traditionen på ett övertygande sätt. Då räcker det inte med en termins studier i systematisk teologi och etik.

I det nya samhället krävs också kunskaper som gör att prästerna, tillsammans med andra församlingsmedlemmar, kan reflektera ecklesiologiskt kring den egna kyrkan. Då räcker det inte med en halv termins studier i kyrkohistoria och kyrkostudier.

För att bättre rusta sina präster borde därför Svenska kyrkan skärpa kraven, i systematisk teologi och etik till 60 hp och i kyrko­historia och kyrkostudier till 60 hp. Detta skulle komplettera dagens krav på 60 hp i bibelvetenskap och ett krav på 30 hp i religionsbeteendevetenskap och religionshistoria.

På det här sättet skulle de obligatoriska momenten öka från dagens 135 hp till 210 hp (sju terminer/140 veckor). Ett krav på denna nivå skulle ändå inte nå upp till det som gällde för motsvarande ämnen i början av 1970-talet. Och kravet på prästerna har inte minskat sedan dess. Efter en reform skulle återstå 45 hp, en och en halv termins studier, för övriga och ”fria” ämnen. Till detta kommer så internutbildningen på två och en halv termin.

Jag kan tänka mig två förklaringar till dagens läge:

Vi som kyrka anser antingen att den pastoralteologiska utbildningen vid sidan av kursplanerna kompenserar de låga kraven på extern utbildning i kärnämnena eller att de sekulära universiteten levererar så attraktiva utbildningar i kärnämnena, för studenternas fria val, att behovet av väl utbildade präster ändå tillgodoses.

Vilken av dessa förklaringar är det som gäller – eller finns någon annan?

Anders Kristoffersson

Teol kand och kyrkvärd i
Ålidhems församling, Umeå