Det behövs många teologiska tolkar

I slutet av förra året presenterade teologen och biskopen Björn Vikström ett förslag till reformerad prästutbildning (kyrkostyrelsens direktiv från den 8 juni 2021). I höstas kom teologen Ola Sigurdson med skriften Vad är teologi? (Katedralförlaget, 2022).

De två texterna har knappt diskuterats; se dock Jonas Eek, KT 49/2022, Fredrik Santell, KT 44/2022 och en intervju med Kenneth Nordgren i KT 51-52/2022.

Vikström och Sigurdson ser prästen som en teologisk tolk. Som ska stärka lärande och undervisning i kyrkan. Där det också behövs diakoner, pedagoger, musiker och ideella.

Vikström lyfter värdet av att kunna tala teologi, att kunna argumentera i etiska frågor och att ha kunskap om olika fromhetstraditioner. Teologiskt tal, etik och fromhet har en viktig rot i församlingarnas liv. Den akademiska teologin är en annan rot. Hur vill Vikström stärka det ­rotsystemet för våra präster?

Frågor om fromhetstraditioner finns primärt inom kyrkohistoria och praktisk teologi. Här föreslår Vikström högre krav, för varje område med en halv termins studier (15 hp), alltså sammanlagt 20 veckor (30 hp). Detta ger en historisk och teoretisk grund för bland annat det pastorala arbetet.

Vad händer då med kunskaperna för tal om teologi och etik? Lite. Minimikravet i systematisk teologi ligger kvar på 30 hp. Dessa 20 veckor föreslås nu rymma fem veckor (7,5 hp) i luthersk teologi. Förståelsen av kyrkan som evangeliskt-lutherskt trossamfund ökar. Motiven betonar dock det historiska, inte det systematiska.

Ryms denna lutherska teo­logi inom oförändrad ram för den systematiska-teologin? Som ska ha plats för hela den kristna ­trosläran, de religionsfilosofiska frågorna och etiken. Knappast. Ramen borde vara densamma som för exegetiken, 60 hp.

Dessa frågor har jag ställt ­tidigare (första gången KT 1/2017) utan att få svar. Nu kan präster i sin magisterexamen (240 hp) välja att läsa mer än 30 hp på det systematiska området. Men vad vet kyrkan om de faktiska ­valen? I övrigt ryms väl inte mycket samtal kring systematiska frågor på Skui eller under den inledande prästutbildningen. Kanske ska kyrkan själv svara för extra 30 hp som fortbildning åren efter prästvigning. En utopi?

Trots Vikströms välargumenterade plädering för teologiska ­tolkar riskerar alltså kunskapsbasen för tolkarna på det mest centrala området att krympa ­under en redan alltför låg nivå. Och här blir Sigurdsons bok ­intressant.

Sigurdson betonar behovet av teologisk (fort)bildning och av offentliga arenor för de samtal som kyrkan borde vara mer aktiv i: inom kyrkan själv, det systematiskt-teologiska samtalet om hur det kristna budskapet ska tolkas i dag och, i relation till akademin, det fundamentalteologiska samtalet kring rimliga livsåskådningar. Sigurdson ser brister på båda arenorna, med svag inomkyrklig teologisk reflektion och med dålig kontakt med akademisk teologi.

Utan teologisk reflektion kan enligt Sigurdson ett av två diken öppnas. Det första ett ”kyrkobyråkratiskt” där kommunikation utformas oberoende av vad som ska förmedlas. Pedagogikens dominans över teologin i biskopsbrevet om lärande och under­visning (KT 43, 45/2021) illustrerar för mig det diket. Alla älskade bibelställen, psalmer och böner, som biskoparna ger som ­exempel till oss i sitt brev, kan i sig vara underlag för systematiska tolkningar av människan, försoningen och kyrkan som gemenskap. En mångfald av sådana tolkningar finns för samtal.

Sigurdsons andra dike är kvietismen, där inre känsla ställs mot kritisk reflektion om trons yttre gestaltning. För en luthersk kyrka, där bildning alltid varit central, borde en sådan motsättning vara främmande. Sigurdson pläderar för att mer tid ska ges för läsande och skrivande. Sam­tidigt ser jag stora värden i mystisk ­tradition.

Teologisk bildning handlar för mig också om samtal med de ­Andra, i ekumenisk och inter­religiös dialog. Men sådana dialoger förutsätter förtrogenhet med mångfalden i vår egen ­kyrka med dess olika betoningar av trons rikedomar.

Mångfalden ställer oss inför att öppet balansera inom fyra olika trefaldigheter. Gud som treenig är den första, tro, hopp och kärlek en andra. Båda ger balans mellan skapelse-, försonings- och helgelseteologier (KT 31-32/2019 och KT 17/2020). I en tro med en salig blandning av ­påståenden, erfarenheter och språk (KT 47/2020).

Mångfalden får inte vara det dialogiska samtalets fiende. Utan dess vän.

Då behöver alla ­tolkande ­präster mer av systematisk ­teologi men även av praktisk och luthersk sådan. En starkare teologi för lärande bland oss alla.

Anders Kristoffersson
teol. mag, Umeå