Då reser sig nackhåren på mig, som jobbat med barn – i kyrka och skola – i hela mitt liv! För vilket barn förstår detta ”haver”? Och för övrigt är ju hela texten i bönen svårförstådd!
Sen jag själv var barn (jag är född  – 45) har så gott som allt skrivet och talat i kyrkan - böner, sånger, bibeltexter osv reviderats och/eller nyöversatts och en hel del har också nyskrivits. Det är bara denna ”Gudsomhaver” som är kvar som en förstelnad rest.

Varför tycks vi vara så rädda för att förändra just den bönen? Kan det vara så att vi vuxna bär med oss den som något nostalgiskt, helgat minne från barndomen, som inte får röras? Men – behåller vi bönen som den är, så kommer inte våra barn och barnbarn att få med sig något heligt arv, utan bara en obegriplig ramsa!
Nu tror jag nog att det finns församlingar som använder sig av modernare böner i sina barnsamlingar och gudstjänster.  SMU:s Scoutbön är t ex i  mitt tycke inte alls dum.
Kanske det till och med finns moderniseringar av den gamla, som används?
På 1970-talet dök en ny version av den senare delen av ”Gudsomhaver”upp:
                 Vart jag mig i världen vänder, håll mig hårt i dina händer,
                 att jag inte vilse går, men till himlen komma får.    

Mina barn tyckte den var mycket bättre än den, redan då, gamla versionen. Med en enkel ändring av början i stil med: Gud, som allas Pappa är: Tack för att du har mig kär! – har vi i alla fall ett tafatt försök till något nytt.
Visst är det bra med en bön, som alla kan och som används överallt, så jag hoppas på en samverkan av alla goda krafter, så att vi snart får en ny ”barnabön”– för barnens skull!