Överge inte vårt stöd till Tanzania

Det är snart tio år sedan jag gjorde mitt första besök i Tanzania. Det var i samband med ett jubileum i två stift i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT). Nordvästra stiftet (Bukoba) och Karagwe, som de heter, ligger i nordvästra delen av landet och har långvariga kontakter med Svenska kyrkan. Inte minst gäller det Västerås stift.

Där och då fick jag många vänner, en vänskap som hållit i sig genom åren trots det geografiska avståndet. Jag var då biskop i Västerås stift, och hade glädjen att få skriva under ett avtal om vänskap och utbyte mellan mitt eget stift och Karagwe stift. Det vi främst skulle inrikta oss på var frågor som rör miljö, socialt arbete (diakoni) och musik. Senast för några veckor sedan förnyades detta vänstiftsavtal och då tillkom också ledarskapsfrågor.

I Karagwe driver stiftet bland annat skolor och vårdcentraler; ett nyligen invigt institut för högre utbildning med inriktning mot jordbruk och miljö (KARUCO); ett stort distriktssjukhus i Nyakahanga. En svårighet har varit att inte få tillräckligt stöd från staten för verksamheten – trots att det har funnits löften om detta.

Därför ställdes stora förhoppningar till president John Magufuli, när han tillträdde sitt ämbete i november 2015. Det jag hör nu är att dessa förhoppningar har grusats. Det är snarare så att situationen i Tanzania har försämrats kraftigt för journalister, bloggare, politisk opposition, människorättsorganisationer och civilsamhället – bland annat kyrkorna – att arbeta fritt och oberoende. Lagförändringar under senare tid gör det möjligt för staten att hota oberoende journalister och kraftigt begränsa yttrande- och mötesfriheten.

Det innebär att den bild som framträder är en alltmer auktoritär regim, som åsidosätter demokrati och mänskliga rättigheter. Det viktiga tycks vara regimens uppfattning om vad som behövs för att landet ska utvecklas i rätt riktning – politiskt och ekonomiskt. För mig verkar det vara en form av statskapitalism, som påminner om Kina – som för övrigt fått ökad närvaro och därmed inflytande i Afrika.

I närmare 60 år har Sverige och Tanzania haft goda relationer. Landet har fått ett stort bistånd från Sverige för att stärka demokrati och välfärd. Förra året var detta bistånd 1,1 miljarder kronor. I ljuset av de senaste årens utveckling har biståndsminister Peter Eriksson sagt att delar av det stödet kan dras in om inte situationen förbättras när det gäller mänskliga rättigheter. Om jag förstår det rätt har SIDA fått i uppdrag att i dagarna ge Regeringskansliet ett underlag för hur det ska se ut i framtiden.

Oavsett vad detta kan leda till ser jag, och vill göra andra medvetna om, det som händer i Tanzania. Vi vill detta land så väl i förhoppningen att det ska utvecklas bra på alla sätt – inte minst för de många fattiga. Låt oss inte överge dem som kämpar för detta i Tanzania! Och för dem som ägnar sig åt sådant: Be för Tanzania, kyrkor, människorättskämpar, journalister och alla människor av god vilja!

THOMAS SÖDERBERG
biskop emeritus i Västerås stift