Foto: Susanne Blatt och Miljöpartiet
I över 20 års tid har följeslagare bidragit med att skydda civilbefolkningen, dämpa våldet och dokumentera människorättsöverträdelser på Västbanken.
En första fas i vapenvilan mellan Hamas och Israel har inletts. Det är en början. En glimt av hopp i en annars mörk och smärtsam verklighet. Men för att nå verklig fred krävs mer än tillfälliga avtal. Vapenvilan måste bli permanent, och på sikt krävs en rättvis tvåstatslösning – något som inte är möjligt utan ett slut på ockupationen.
Ekumeniska följeslagarprogrammet startades 2002. Sedan dess har Sida varit en mycket viktig givare. När regeringen nu lägger om svensk biståndspolitik dras stödet till följeslagarprogrammet in. Det är en smärre katastrof för de människor som utsätts för bosättarnas våld och trakasserier på Västbanken.
Regeringens nya strategi för utvecklingssamarbete med MENA-regionen, som bland annat inkluderar särskilda medel för Palestina, har som övergripande inriktning att bistånd ska bidra till en fredlig utveckling genom att främja de långsiktiga förutsättningarna för en tvåstatslösning, i enlighet med folkrätten. Följeslagarprogrammet följer regeringens strategi, ändå stryps biståndet. Varför?
Initiativet till följeslagarprogrammet kom efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem och Kyrkornas världsråd tog sig an utmaningen. En internationell civil närvaro på Västbanken är av största vikt för att motverka bosättarvåldet. Det är just därför programmet är så viktigt, och vi vet dessutom att det fungerar. Det vittnar såväl civila palestinier som israeler och israeliska militärer om. Det är svårt att förstå varför den regering där Kristdemokraterna ingår, inte längre vill hjälpa Kyrkornas världsråd.
Biståndsminister Benjamin Dousa sa i en riksdagsdebatt förra veckan att biståndsbudgeten inte är oändlig. Det är den absolut inte, men varför skär vi bort det civilsamhälle som vi vet fungerar?
Ungefär 2000 personer, varav cirka 400 svenskar, har agerat följeslagare i Gaza, på Västbanken och i Jerusalem sedan följeslagarprogrammet startade. Ett uppdrag följeslagare kan ha är att följa skolbarn som blir utsatta för stenkastning på vägen till skolan. En av den här debattartikelns undertecknare, Jacob Risberg, har själv i sin roll som följeslagare gjort just det och med egna ögon bevittnat hur stenkastningen upphörde då följeslagarnas kameror togs fram. Följeslagarnas närvaro och arbete med att observera ger en lugnande effekt. En sådan typ av närvaro som bidrar till att dämpa bosättarvåldet.
I samma riksdagsdebatt som ovan hänvisade biståndsminister Dousa till FN:s MR-program och andra typer av FN-organ, att de har närvaro på Västbanken och regelbundet rapporterar om situationen utifrån ett människorättsperspektiv. Problemet är dock att dessa är beroende av det som följeslagarprogrammet rapporterar. Följeslagarna står vid checkpoints och räknar hur många palestinier som får passera under en dag. Den typen av uppgifter ligger till grund för FN-programmens arbete.
Så varför ta bort det som fungerar? Varför stryper man det som de palestinska kyrkoledarna säger sig vilja ha på Västbanken och de palestinska och israeliska MR-organisationerna säger är nödvändigt för att upprätthålla någon form av ordning där? Regeringen med dess biståndsminister i spetsen kan inte ge något svar på detta.
Sedan flera år och inte minst sedan den 7 oktober 2023 har våld, trakasserier och allmän rättslöshet ökat på Västbanken. Hus förstörs, palestinier har fördrivits, trakasserats och även dödats av aggressiva illega bosättare. Nya illegala bosättningar har etablerats. I det läget är det inte tillfälle att dra undan mattan och avsluta stödet till en av de organisationer som erkänt hjälper till att deskalera våldet.
Regeringen hävdar att EU-sanktioner är vägen framåt. Problemet är att det inte bidrar till att minska bosättarvåldet, på något sätt. Men följeslagarprogrammets verkan har gett resultat och behövs därför nu mer än någonsin. Eftersom budgeten för biståndet inte är oändlig, som ministern själv uttryckte det, borde man inte satsa pengarna där man vet att de gör nytta?
Bortom alla dessa ord, beslut och strategier handlar det om en sak: människor. Människor som lever på Västbanken har lika stor rätt till ett värdigt och tryggt liv som du och jag. Deras barn ska inte behöva utstå stenkastning på vägen till skolan. De ska inte behöva förlora eller få sina hem förstörda. De ska inte behöva dö, när vi kan göra något åt det. Att avsluta Sidas stöd till följeslagarprogrammet försvårar allt detta och vägen framåt för en tvåstatslösning.
Vi måste fortsatt ha ögonen på Gaza men också Västbanken. Där har följeslagarprogrammet en unik och viktig roll att fylla.
Jacob Risberg, utrikespolitisk talesperson, Miljöpartiet
Janine Alm Ericson, biståndspolitisk talesperson, Miljöpartiet