Frågan är en av de sista som ställts och besvarats på Bibelsajten. I normala fall hade fjortonåringen lämpligen fått svaret att ”du kan börja med att vara Volontär i en församling”. Men volontäråret är under nedmontering och framtiden ser mörk ut. I själva verket kan hon vara glad att hon ens hann ställa sin fråga, för den sajt hon sökt sig till kommer också snart att släckas ner.
Svenska kyrkan har problem med återväxten. Särskilt bland ungdomar, där numera en minoritet väljer att konfirmeras och odöpta tonåringar måste ta ställning till om de ska fortsätta som medlemmar.

Svenska kyrkan har också problem med pengar, ett bekymmer som förvärras av medlemstappet. Som om dessa två saker inte hade något alls med varandra att göra, väljer kyrkan i värsta fall bort både Bibelsajten och Volontäråret. Två veteraner inom kyrkan – Volontäråret startade 1968 och hette då Diakonala året, den ekumeniska Bibelsajten har elva år på nacken. Två väl fungerande, mycket uppskattade kontaktytor mot ungdomar.
Protesterna har inte låtit vänta på sig. Facebookgrupper har startats till stöd för både Volontäråret och Bibelsajten. Kritiken är skarp mot en kyrka som betalar ut miljonbelopp till avgångna chefer men inte tycker sig ha råd att behålla de få succésatsningar man har på gruppen barn och unga. Att det rör sig om olika budgetposter vet vi, men det är ointressant ur trovärdighetssynpunkt. Förlorad cred för kyrkan går inte att förklara bort.

Svenska kyrkan är väl medveten om att Jesus sa ”låt barnen komma till mig”. I många år har man pratat om vikten av att satsa på de unga eftersom de är kyrkans framtid. I ett treårigt program, ”Barn och Unga 0-18 år” har man satt upp många fina mål. Bland annat att ”Svenska kyrkan möter barn och unga där de befinner sig, t ex i skolan och på internet”. Ändå är det som om polletten inte riktigt trillar ner.

Om kyrkan inte lyckas bli en självklar miljö för barn och unga så förlorar man den generationen. Det är i unga år vi människor väljer vår existentiella hemhörighet. Att fan blir religiös när han blir gammal är en myt som religionssociologerna för länge sen har skjutit hål på. Det är dags att kyrkan fullt ut tar konsekvenserna av den kunskapen.

Det är också dags att tala klarspråk om den låga status som fortfarande vidhäftar kyrkligt barn- och ungdomsarbete. Svenska kyrkan är på detta sätt en spegel av det övriga samhället. Det är inte okej. Kyrkans identitet hänger på hur den behandlar de grupper som världen i övrigt värderar lågt.

Brita Häll

Rekyl: Efter konfirmationen – ingen kontakt

Under hela min uppväxt var kyrkan en självklar del av mitt liv. Kyrkans barntimmar, juniorerna, seniorerna och körsång. De olika benämningarna avlöste varandra i en trygg blandning av samvaro, aktiviteter och samtal kring tro och liv. Sedan inleddes konfirmationen, där samtalen intensifierades, jag ofta gick i kyrkan och slutligen blev konfirmerad.

Men därefter tog min kontakt med kyrkan slut. Det fanns ingen uppföljning, ingen som hörde av sig och undrade om jag var intresserad av att fortsätta engagera mig i kyrkan. Kanske led man av dåligt självförtroende och antog att ingen skulle ha intresse nu när konfirmationspresenterna var inkasserade. Kanske fanns det helt enkelt ingen tanke om hur man kunde placera en förvirrad tonåring i en kontext av dem som varit med länge och hade sina fasta roller.

Jag engagerade mig politiskt i stället. Det blev mitt nya sätt att både få gemenskapen och samtalen som rörde saker större än mig själv. Men hade jag blivit uppfångad, hittat ett sammanhang i kyrkan hade jag gärna kombinerat dessa två engagemang.
Vill vi ha återväxt i kyrkliga sammanhang måste vi satsa på unga. Det finns säkerligen oerhört många unga i dag som, precis som jag, letade efter ett sammanhang att prata och känna samvaro i. Det kräver både administration och pengar, men också en öppenhet inför de unga som vill vara delaktiga på ett eller annat sätt. Det skulle kunna vara mycket enkelt, men i nuläget verkar det mycket svårt.

Elin Grelsson