Han är alltså på god väg att bli helgon, liksom de flesta påvar. Han var en beundransvärd personlighet som man får stor respekt för - men helgon? Med någon slags automatik?!

Nathan Söderblom har en gång sagt om helgon att det är "människor som i ord och handling  visar att Gud lever". Helgon finns oftast utan att vara helgonförklarade, och de är kanske inte begränsade till kyrkorna, inte ens Katolska Kyrkan. Den helige Martin heter inte Luther utan Martin av Tours, för att ta ett närliggande exempel.

Men vi andra anses inte ha helgon, möjligtvis heliga kvinnor och män, men det är en knepig definitionsfråga. Fast vi tänker ju på ett annat sätt. Det är inte märkvärdiga liv som premieras, inte underliga mirakel eller reliker, som provröret med blod som uppvisades i Peterskyrkan.

Jag tror det finns miljoner helgon ute i den katolska kyrkan, och alla andra kyrkor också, de små, ringaktade och bortglömda, "de minsta bröderna" (och systrarna), som så gott de kunnat försökt visa "att Gud lever". Då vidgas vyerna. Då känns det märkligt att bara böja sig för ceremonierna i Rom. Därför var det ändå skönt att Anders Wejryd kände sig "helt främmande".

Men man undrar vad det blir av ekumeniken i det här perspektivet. Åtskilliga av våra svenska biskopar har hängt med i svängarna och t o m firat högtidliga gudstjänster i Rom - fast utan gemensam nattvard. Jag har också varit med i olika grupper och delegationer och ständigt förundrat mig, allt mer med tiden. Man kan sitta med i dialoggrupper i åratal och tycka att man närmat sig varandra mycket, men ändå sker inget egentligen. "Vi andra" antas flytta oss närmare Rom, inte tvärtom. Ändå har vi lärt oss mycket av varandra och borde kunna komma längre fram emot den kristna enheten.

Men för en som likt mig i femtio år arbetat för kyrkans enhet i alla möjliga ekumeniska sammanhang låter det tyvärr fortfarande som en from förhoppning. Jag tror ännu i hög grad på den enhet som är Guds gåva till oss alla, men jag är i praktiken rätt pessimistisk. Och framför allt gäller det enheten vid Herrens bord. Det är där som skandalen känns som värst. Det är ju Herrens nattvard det handlar om, inte påvens eller Luthers eller vad som helst annars. Där finns grunden för enheten. Och oenigheten!

Johannes Paulus II var en god påve, som spred mycket good will för kyrkan. Men nu skulle det krävas reformer av genomgripande slag, med krav på demokrati och samvetsfrihet, kvinnors rätt till kyrkliga ämbeten, möjlighet till celibat, erkännande av homosexuella relationer - och samling kring nattvardsbordet! Krystade helgonförklaringar leder ingenstans. De tjänar bara till att "ge opium till folket" för att bl a dölja de verkliga problemen. Och de ekumeniska strävandena går i baklås!

Det behövs snart ett tredje Vatikankoncilium! Det Luther kallade "Kyrkans babyloniska fångenskap" gäller tyvärr ännu. En ny Luther vore välkommen - eller en hel hord av dem!

Kjell Ove Nilsson
Lund