När jag gjorde min doktorsavhandling om barnbiblar fick jag anledning att fördjupa mig något i den svenska söndagsskolan och dess historia. Detta var en skolform som år 1951, när söndagsskolan firade 100 år i Sverige, samlade 486 000 barn (!) och 38 000 ledare, och det på en befolkning som då utgjordes av lite drygt 7 miljoner.

Det är alltså ingen överdrift att hävda att den svenska söndagsskolan kom att forma en hel generation av svenskar.
Denna historia gör att söndagsskolan hos många fortfarande är ett begrepp. Söndagsskolan fyllde på sin tid dessutom många funktioner, där två är värda att speciellt lyftas fram:
1/ trötta småbarnsföräldrar kunde lämna bort barnen några timmar och således vara för sig själva, och det dessutom till
2/ en verksamhet som ideologiskt av många upplevdes som viktig: att barnen fick lära sig mer om Bibeln och om kristen tro.

Det finns mycket som talar för att söndagsskolan som form skulle kunna fylla båda dessa funktioner även idag: småbarnsföräldrar är fortfarande trötta och i behov av avlastning, och många tycker fortfarande det är viktigt att barnen får del av kristen tro och det kristna kulturarvet i form av bibel och psalmsång. För en kyrka som hävdar att barnen står i centrum är söndagsskolan helt enkelt en metod man inte kan förbigå eller lämna till biblicister att driva.

I mitten av 1990-talet besökte den koptiske påven Shenouda III Uppsala domkyrka. Hans predikan, som var på 20 minuter, förvånade många. Han ägnade nämligen en dryg kvart av den för att tala om den egyptiska söndagsskolan och hur viktig den var för den koptiska kyrkan. Jag minns att någon sa till mig efteråt att det aldrig skulle hända att en svensk biskop ägnade en hel predikan åt att tala om söndagsskolan. Men vem vet; kanske blir det så en dag. Och kanske skulle även då Kyrkans Tidning bli förvånad, och Svenska kyrkans analyschef sakna rimlig förklaring?

Sören Dalevi, TD, skolkaplan på Geijerskolan