Bruno Edgarssons uttalande lyfter frågor om hur Svenska kyrkan efter beslutet 2009 ska gå vidare som kyrka, om vad som går att säga som högsta förtroendevald person i ett stift och om personliga åsikter helt går att separera från den kyrka och det parti som en är representant för, skriver debattör Erik Andersson.
"Jag vet inte varför de väljer att bli homosexuella, men jag tror att det har blivit en trend bland unga människor och sedan är det inte lätt att ta sig ur det.” Så säger Bruno Edgarsson ordförande i Växjö stifts stiftsfullmäktige i en intervju i Smålänningen. Ett uttalande som får många av oss att tappa hakan, flera av oss att börja koka inombords och några av oss att skrika högt.
Detta och flera andra uttalanden i artikeln visar en syn på hbtq-person som sedan en tid varit väldigt tyst om i Svenska kyrkan. Synen att hbtq-personer skulle välja sin identitet och sin sexualitet. Jag tror det är få av oss hbtq-personer som känner igen oss i denna valsituation. Ingen, förutom Gud själv, har valt hur vår kärlek och vår sexualitet ska riktas. Ingen, förutom Gud själv, har skapat oss som människor - oavsett om vi är hetero, homo, bi, trans eller queer.
Men det är inte ”bara” frågor om val och trender som Edgarsson lyfter upp till ytan. Det är också frågor om hur Svenska kyrkan efter beslutet 2009 ska gå vidare som kyrka, om vad som går att säga som högsta förtroendevald person i ett stift och om personliga åsikter helt går att separera från den kyrka och det parti som en är representant för.
Som följd av beslutet 2009 har Svenska kyrkans kyrkomöte tagit flera strategiska beslut för att öka kunskapen och kompetensen i kyrkan kring hbtq-temat. Stiften har uppmuntrats att utbilda och informera sina församlingar. Beslut har tagits att certifieringsarbetet ska sättas igång. Samtidigt ser vi, när åren går, att väldigt få stift har tagit krafttag för att utbilda. Några har gjort goda försök. Processen kring certifieringsarbetet är inte långt kommen.
Det finns mycket att vara stolta och glada för i Svenska kyrkans handlande som just kyrka kring hbtq-temat. Men det är också lätt att efter ett stort och tydligt beslut luta sig tillbaks, andas ut och tänka att nu är vi färdiga. För det är vi inte, det är vi aldrig. Vi måste ständigt påminna om varje människas unika värde, vi måste ständigt påminna om allas rätt att älska och vi måste ständigt tar minoriteters parti.
Så till frågan om förtroendevaldas roll i Svenska kyrkan. Vi är en demokratisk folkkyrka där vi som är kyrkans medlemmar väljer de personer som ska representera oss i de styrande organen. Uttalanden som de som nu lyfts kan inte passera förbi som en ”personlig åsikt”. Bruno Edgarsson utalar sig som person men också som Centerpartist och som ordförande i stiftsfullmäktige. Det får konsekvenser för hur kyrkan ses på men också hur hon bör reagera.
Svenska kyrkan måste ta tydligt avstånd från uttalanden som detta, jobba vidare, utbilda sina förtroendevalda och sina anställda mer, gå i fler pridetåg, reflektera kring sin långa historia som fördömande och förtryckande kyrka, tänka vidare kring mångfalden och stå upp för kärleken. Centerpartiet måste också jobba vidare och höja rösten när representanter för partiet gör kränkande uttalanden.
Jag hoppas att artikeln, som skadat både hbtq-personer och kyrkan, får goda konsekvenser. Att fler vågar ta ställning, att kyrkans beslutande organ jobbar vidare med hbtq-temat, att biskopsmötet börjar formulera ett biskopsbrev kring mångfald och att vi som kyrka går stolta i fler prideparader.
Erik Andersson
Präst i Svenska kyrkan och Förbundsordförande för Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer
LÄGG TILL NY KOMMENTAR