Tror präster på produkten?

Att den typiske svensken intar en ambivalent attityd till kyrkan och den kristna tron konstaterades träffsäkert senast Sverige stod värd för Eurovision Song Contest. Svenska par döper gärna sina barn i kyrkan, men prästen får helst skippa Fader, Son och helig Ande. Däremot går Swedish House Mafia’s låt ”Don’t You Worry Child” bra. Att var tredje präst i Svenska kyrkan nu ombeds att inte prata om Gud vid vigslar, indikerar att sketchen inte var så långsökt.

Samtidigt som andligheten tycks öka, befinner sig de etablerade kyrkosamfunden i en kris. Allt färre vill ha deras ”produkt”. I SOM-undersökningen från 2010 sa över 40 procent av de som tror på Gud att de inte besökt någon gudstjänst det året. Besöksfrekvensen i Svenska kyrkan, Sveriges största medlemsorganisation, har rasat de senaste decennierna. Jämfört med 9 miljoner besök på söndagens huvudgudstjänst år 1990, är siffran idag nästan 4,3 miljoner. Det innebär att drygt 82 000 gick till Svenska kyrkan en genomsnittlig söndag förra året medan 173 000 år 1990. Det lär bli allt glesare i bänkraderna om trenden håller i sig. En rad frikyrkor mår inte heller bättre. Equmeniakyrkan förlorade 1500 medlemmar förra året.

Kyrkorna har stor potential att kommunicera sitt kärnbudskap. Samtidigt upptas en del samfund av det statsvetaren Marie Demker har beskrivit som ”redan definierade mål som jämställdhet, tolerans, hållbarhet och rättigheter”. Påkostade reklamkampanjer om människors lika värde i världens kanske mest jämställda land kan ha sitt värde, men riskerar att predika för de redan frälsta. Att uppmärksamma pilgrimsvandringars betydelse med betoningen på att antingen lyssna inåt eller till naturen kanske hjälper mot stress men erbjuder inte syndernas förlåtelse.

I den kristna tidningen Dagen (27/2-2013) kommenterar Magnus Hagevi, ledande forskare på svenskars religiositet vid Linnéuniversitet, den nedåtgående besökstrenden:
”Internationellt används Sverige av ledande religionsvetare som ett paradexempel på där präster och pastorer har dåligt självförtroende och inte tror på sin egen produkt. Här har kyrkoledare litat på staten och den kristna trons monopol i samhället och genom det blivit lata. Ofta har man då musikgudstjänster och annat än det som tar upp huvudbudskapet i tron.”

Hagevi påpekar även att ”studier visar att de kyrkor runt om i världen som ökar i antal medlemmar ofta betonar vikten av omvändelse och vikten av att vara med i en kyrka.”

I sin bok ”Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen” (Molin&Sorgenfrei, 2015) skriver min tidigare lärare, David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, att vissa präster själva har varit bidragande i denna ambivalenta och vaga föreställning kring vad som definierar begreppet ”kristen”. Något som fick konkurens från mer pietistiskt inriktade rörelser som med sin särart och betoning på konfession hade starkare attraktionskraft.

I en jämförande studie av 67 predikoutkast i den tongivande Svensk Kyrkotidning, för kyrkoåret 2008/2009 anas tveksamheten till det egna budskapet. Endast fyra nämner omvändelse medan flertalet av utkasten lutar åt att alla blir frälsta.

Enligt undersökningen, som gjorts vid Johannelunds teologiska högskola, i Uppsala, beskrivs människans problem bland annat som en inre brottningskamp. Det rör sig om rädsla, inre sår, tomhet, onda tankar eller brist på självförtroende. Bara i en femtedel kopplas problemet till något fel i Gudsrelationen.

I ett av utkasten kritiseras och korrigeras en text ur Bibeln. I en fiktiv dialog berömmer Jesus omtolkningen av sina egna ord. Det råder stor försiktighet att tala om miraklens historicitet. Uppståndelsen utläggs endast i fem utkast; i fyra tolkas den fysiskt och i ett andligt. Tron är viktig men hur detta ska uttryckas preciseras inte.

I sitt försvar av fria marknader, i ”Nationernas välstånd”, pekade Adam Smith även på hur kyrkor som själva tvingades tävla om sina medlemmars stöd stärktes i sin övertygelse och missionsiver. De präster som får statens ekonomiska stöd har knappast incitament att vinna anhängare och betona omvändelse, menade han. Snarare skäl att inte stöta sig med den statliga ”värdegrunden”.

Frågan bör ställas vad statens välsignelser gör med övertygelsen och kyrkans egen identitet – och då inte bara när den förrättar vigslar åt sekulariserade svenskar.

Jacob Rudolfsson
Bitr. Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen