Det är ingenting nytt. För hundra år sedan var det inte ovanligt att män angrepp den enskilda själavården därför att prästerna genom den fick inblick i familjernas privatliv, och en makt över hustrurna som konkurrerade med deras mäns. Idag motiveras angreppen annorlunda, men utgångspunkten är även idag moraliserande: man känner sig själv, sin moral och sin "sanningskärlek" utmanad genom kyrkans absoluta tystnadsplikt.

Varje präst som har någon själavårdserfarenhet vet att tystnadsplikten inte bara eller ens främst värnar bekännelsen av svåra brott, utan i hög grad bekännelsen av "banala" saker, som den själavårdssökande känner skam och skuld för, saker som inte skulle kvalificera ens för en notis i en skvallertidning, men som för den själavårdssökande kan bli till berg som blockerar kontakten med både Gud och omgivningen. Utifrån sådana erfarenheter kan man helhjärtat instämma i rubriken över Mats Rimborgs andra artikel: "Viktigast är att utgå från den som behöver skydd". Det är det den absoluta tystnadsplikten gör.

Syndernas förlåtelse gäller såväl det som för andra människor kan te sig som bagateller som sådant som den världsliga lagen kvalificerar som svåra brott. Det verkligt anstötliga är och förblir denna förlåtelse. Om den botfärdige rövaren på korset, som fick löftet att idag vara med Jesus i paradiset, vet vi ytterst lite. Kanske hade han rånat och slagit ihjäl försvarslösa åldringar, kanske våldtagit barn. Han led sitt världsliga straff, men fick hel och full förlåtelse av Jesus, och världshistoriens största och mest omedelbara löfte. Detta är kristendomens verkliga anstöt. Den tyske prästen Martin Niemöller satt i koncentrationsläger och erbjöd där samma syndernas förlåtelse åt SS-vakterna som åt andra - oavsett hur många människors liv de hade på sitt samvete. Det var hans uppdrag, därför att det är kyrkans uppdrag, som alltid vållar anstöt hos moralisterna, med eller utan kristet namn.

Rimborg frågar yrvaket: "vad händer om det kommer fram att Olof Palmes mördare strax före mordet talade med en präst om vad han tänkte göra?". Det är fullt tänkbart att så har skett. Då hade prästen skyldighet att varna Palme eller någon med ansvar för hans säkerhet för att det fanns allvarliga planer på att röja honom ur vägen - utan att tala om vem som hyste dessa planer. Det andra exemplet, Josef Fritzl eller Marc Dutroux, behöver kompliceras. Kanske en sådan svår brottsling haft en hustru som kände till vad som pågick, och såg som enda alternativ till att ta sitt liv att gå till en präst och berätta om sin situation. Verkligheten är inte så svart och vit som Rimborg försöker göra gällande. Ibland är den bara svart. Det gör det inte lätt att vara präst, men också det är en del av uppdraget. 

Å andra sidan har det förekommit att grova brottslingar bekänt för en präst, som kunnat förmå den brottslige att erkänna också inför världsliga myndigheter. Utan tystnadsplikten hade de aldrig kommit till prästen. Tystnadsplikten har då öppnat slussarna och lett till att den brottslige sedan också tagit sitt straff. Också denna möjlighet vill insändarna nu täppa till.  

I 1686 års kyrkolag skulle inte bara präster som "läckte", utan även den " som står på lur", straffas till livet. Det visar hur allvarligt man tog på dessa saker, allt av omsorg om dem som var besvärade av sitt samvete, eller, som det heter på ett annat ställe, som var "bekymrade över sin svaga tro och synas falla i förtvivlan om Guds nåd och syndernas förlåtelse". Allan Emrén försöker ur Bibeln hämta stöd för tystnadspliktens avskaffande. Men hur vet han att Jesus "uppenbarligen" berättade om sina själavårdssamtal för sina lärjungar? Nikodemus, som för sin rädslas skull kom till honom om natten, kan senare mycket väl själv ha berättat om detta samtal. Att tystnadsplikten "rent historiskt" skulle ha tillkommit för att härskare skulle kunna "berätta om sina illdåd utan att riskera sin makt" är delvis sant. Men det inkluderar inte bara härskare, utan också vanliga människor, som nås av evangeliet. Det är detta det handlar om: att bekänna sin synd utan att riskera sin värdsliga ställning, antingen den är hög eller låg. Den som bekänt blir inte plötsligt en ängel. Men förlåten och med tiden kanske också helgad. Om Jesu rike, som han säger, inte är av denna världen, är det naturligt att det också för med sig helt andra värderingar än denna världens. Och att det skyddar också deras samveten, som denna världen straffar ut. 

Tystnadsplikten visar omsorg också om dem som drabbats av människors brott. I kyrkans historia har det funnits rörelser där man inte nöjt sig med att bekänna för en präst, utan gärna velat bekänna också för dem som drabbats. Det är att verkligen "rensa ut liken" och komma ut ur "garderoben". Följden blev ofta bara den, att många som råkat verkligt illa ut, inte alls blev lättade över dessa bekännelser av förtal eller svårare brott som de blivit utsatta för, ibland utan att förut veta om det. Man behöver inte ha stora nervproblem för att krascha av andras "ärliga" bekännelser, särskilt inte när de i all välmening upprepas av den ene efter den andre.   

Jag brukar säga att Svenska kyrkan har kvar tre ting, som man inte lika väl finner på andra håll: kyrkobyggnaderna, kyrkoåret och den absoluta tystnadsplikten. Själv tror jag inte att jag skulle kunna förbli medlem av Svenska kyrkan om den absoluta tystnadsplikten avskaffades. Jag skulle se det som ett så svårt svek mot de svaga människor kyrkan har att tjäna, att jag inte längre skulle kunna tillhöra en organisation som tog ett sådant steg. Om POSK, som Mats Rimborg företräder, skulle driva tystnadspliktens avskaffande, kommer jag självfallet omedelbart att lämna allt arbete för POSK.

ANDERS JARLERT
professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och prost