Upp till individen att välja dödshjälp

Inlägget om dödshjälp av Ewert, Lindberg och Ståhle behandlade mer lagar och lagförslag än principiella ståndpunkter i frågan. Därför antyder jag några.

Huvudskälen för dödshjälp är den drabbades mycket allvarliga livssituation och han/hennes självbestämmande. Är vi beredda att erkänna det i denna situation?                                             

När någon har en dödlig sjukdom så ska han/hon, om man önskar det, själv få bestämma när döden ska komma. Det ska inte sjukdomen eller någon annan göra.  Den enskilde ansvarar för sitt liv och därmed för sin död, när det är möjligt.  Individen ska därför ha rätt att få hjälp att förkorta en svår dödsprocess.

Den dödssjuke med sitt samvete har ansvar inför Gud. Ingen annan har det. Om någon omyndigförklarar andras samvete, då är de förmyndare. Vill vi ha förmyndare?   

När kyrkan förmedlade att Gud låg bakom allt -även lidande och död- då skulle den drabbade inte ”klandra Guds allvisa råd”. Den ödestron har sen länge strukits ur Svenska kyrkans begravningsgudstjänst.

Teologer har tagit avstånd från bilden av Gud som en ödesgud som ger och tar allt. Vi teologer hänvisar till att det finns onda krafter som vållar sjukdom, lidande och död i denna världen. ”Gud blir allt, överallt” först i nästa värld.  Vi har att ta ställning till frågan: Ska den enskilde få följa sitt samvete och bestämma om hjälp till sin död eller inte? Valet gäller det.  Hur ställer du dig och på vilka grunder?                                      

Men självklart ska palliativ vård gälla som ett huvudalternativ. Men individen väljer.

Vi har att ta ställning till frågan: Ska den enskilde få följa sitt samvete och bestämma om hjälp till sin död eller inte?                                                                                             

Samhället och kyrkan bör inte motverka utvecklingen av personens självbestämmande och integritet inom etikens och lagens ramar. Den enskildes samvete gäller, så länge det inte skadar andra. Det är humanismens värdegrund. Den ska vi värna.

En andra förutsättning för dödshjälp är att det behöver finnas läkare som är beredda att ge den. De har sin yrkeskodex och sitt samvete att följa. Respekten för den enskilde läkarens samvete gör att ingen bör tvingas att ge dödshjälp. Men det finns läkare som är beredda att göra det.

En tredje betingelse för dödshjälp är att också lagen tillåter den. Det gör den nu bara i några delar av världen. Bland dem som gör det finns en het debatt om vilka regler lagstiftningen ska stadga och hur de ska tillämpas i praktiken.

Ett demokratiskt rätts- och välfärdssamhälle ska respektera, skydda och tjäna medborgarens självbestämmande, integritet och grundbehov.                                                                                           

Det gör inte den svenska staten när det gäller dödshjälp. Därför borde frågekomplexet fortsätta att diskuteras allmänt och så småningom utredas av staten. 

Ewert/Lindberg/ Ståhle skriver om ett sluttande plan med anledning av ”en allt lösare praxis”, det vill säga tillåtande tillämpning av villkoren för dödshjälp.  Men sluttar planet utför? Är det inte  snarare så att det går uppför?  Stiger inte nivån mot högre grad av hänsyn till individens självbestämmande och integritet? 

Individens ökande frihet har gått som en civiliserande kraft genom Västerlandets historia. Det är bra att den fortsätter.

Johan Unger
domprost emeritus