Tyvärr måste man konstatera, att Svenska kyrkan har en sällsynt förmåga att mycket aktivt understödja konst, som av en förkrossande majoritet kristna runt- om i världen skulle betraktas som blasfemi. Och att dessa verk i efterskott förses med krystade förklaringar, som går ut på, att vi inte ser de banaliteter vi faktiskt ser, utan någonting otroligt ”djupsinnigt och frigörande”.

Orsaken till detta är att man till varje pris vill visa sig ”öppen och fördomsfri” samt att den grundläggande konstteologiska kunskapen saknas. I varje pressmeddelande från S:t Jacobs kyrka lanserar Eva Asp 3–4 gånger sitt eget namn följt av ”curator” och helst ”ansvarig curator” och får då också finna sig i att stå till svars för detta. Att hon avfärdar kyrkorummet som ”ett revir” med den negativa klang det har, visar att hon inte alls förstår, att det rör sig om ”det helt Annorlunda rummet” (med ett berömt och ofta citerat uttryck för det Heliga).

Ett kyrkorum är inte som andra rum, och det ställer krav. Därför söker sig människor dit, inte minst när de känner sorg och behöver verkligt andligt stöd. Tyngden i rummet gör att så många konstnärer gärna deltar i kyrkoprojekt. Det är ”ansvarig curators” uppgift att hitta de som är seriösa – och de är många och nog så nutida.
Lyckade exempel på detta fattas inte. Internationellt är försöken att slå en bro mellan kyrkan och den nutida konsten legio, och de blir fler och fler för intresset är stort. Mitt bibliotek är fyllt av mycket gedigna kataloger med texter av författare, som inte kan stava till ordet ”jippo”.
Men låt oss nöja oss med att nämna två svenska exempel. Konstvetaren Thomas Millroths stora projekt Skapelser  1995, som omfattade inte mindre än 26 kyrkor i Skara stift, imponerade. Allt var rent konstnärligt inte lysande men genomfört på djupaste allvar och med en hel del lyckade installationer som resultat.

Många människor färdades nogsamt från kyrka till kyrka för att låta sig överraskas  och uppleva kyrkorummet på ett förnyat men inte kränkande sätt – samtidigt som ramen var densamma genom århundradena.
Den mycket starka Lenke Rothman-utställningen 2007 i Storkyrkan är ett annat exempel. Konstnären, som mirakulöst överlevde Auschwitz, kunde ordlöst i kyrkorummet med sina spröda verk vittna mot ohyggligheterna och för det, som inte får förloras hos människan, aldrig någonsin.

Så åter till temat för den aktuella konstdebatten i S:t Jacobs kyrka: den för mig okände prästen Joe Lupo Anderson vill jag gärna ge en eloge för modet att säga ifrån – han har ju fått betala ett högt pris för detta. Den beryktade ”porslinspojken” ser ut som Barbie-dockans tvålfagre pojkvän Ken. Han har ett öppet blodigt hjärta på sitt bröst, vilket nog mer minner om sentimentala hjärta-smärta-rim än om Kristi Hjärta-mystiken. Det värsta är emellertid –  som Joe Lupo Anderson riktigt påpekar – att han skymmer, ja, har trängt undan Kristus på korset genom att han placeras främst. Med rak, stolt hållning tycks han ha ”segrat” över Frälsarens av smärta böjda gestalt på det bakvända korset.
Naturligtvis är det oacceptabelt att placera detta på ett altare i en kyrka, och så negativt uppfattades det också inte minst av utländska besökare under mina besök. Att varmt välkomna olika nutida konsttolkningar är inte detsamma som att till varje pris uppmuntra det spektakulära.

Elisabeth Stengård