Foto: Malin Moberg
Skogsbruk på samisk mark kan inte bedrivas utan en process som involverar samiska aktörer från allra första början.
Svenska kyrkans skogsutredning, under ledning av Göran Enander, föreslår en radikal omställning av kyrkans skogsbruk. Nämligen att skogsbruket ska bli “andligt, ekologiskt och socialt hållbart”, vid sidan av dess intäktsbringande roll, och att kyrkan därmed ska ta ett större ansvar än tidigare för klimatet och den biologiska mångfalden. Starka krafter mobiliserar nu för att kyrkomötet i höst ska avslå utredningens rekommendationer. En grupp stiftsjägmästare och egendomsnämnder har, exempelvis, begärt skuggutredningar för att skjuta ner dess slutsatser från ett ekonomiskt perspektiv. De menar att omställningen för kyrkan skulle bli långt dyrare än vad som angetts.
Kritiken är enögd. Enander kommenterar att de här analyserna ”ser nästan enbart till ekonomisk hållbarhet, ja knappt det, utan enbart till ekonomisk vinning”, utan att beakta de andra aspekterna av hållbarhet. Dessutom: att skydda mer skog och bedriva ett hållbart skogsbruk innebär förvisso minskade intäkter på kort sikt, men de långsiktiga kostnaderna för att inte ställa om är betydligt högre. Men det finns också en annan aspekt som hittills lyst med sin frånvaro i debatten. Nämligen juridiken.
Särskilda regler gäller i de tre nordligaste, mycket skogrika, stiften. Dessa är delar av Sápmi och där bor många i urfolket samerna. Där gäller därför, vid sidan av svensk lag, den internationellt bindande urfolksrätten. Omvandlingen av skogsbruket ska, enligt utredningens direktiv, “bidra i arbetet med den officiella ursäkten till samerna och de åtaganden som är gjorda inom ramen för ursäkten”. Enligt ett av dessa åtaganden ska kyrkan “sträva efter att respektera urfolksrättens principer i sin verksamhet”.
Skogsutredningen kommer mycket riktigt fram till att urfolksrätten förpliktigar kyrkan, bland annat, att ta hänsyn till rennäringens långsiktiga förutsättningar, att renskötselanpassa skogsbruket och att beakta kumulativa markintrång på renskötselmark. Men särskilt intressant är att den viktiga urfolksrättsliga principen om fritt och informerat förhandssamtycke, FPIC, ska införas i kyrkoordningen och en strategisk dialog med samiska företrädare inrättas.
FPIC är en grundbult i urfolksrätten och handlar om att ta på allvar urfolks rätt till självbestämmande över de marker och resurser som historiskt varit deras. FN:s expertorgan för urfolksrättigheter har beskrivit FPIC som “ett sätt att operationalisera rätten till självbestämmande”. Därför räcker det givetvis inte att införliva FPIC-principen i kyrkoordningen. FPIC, som är en metod för det konkreta förverkligandet av rättigheter, måste också få genomslag i skogsbrukets praktik. Skogsbruk på samisk mark kan helt enkelt inte bedrivas utan en process som involverar samiska aktörer från allra första början. De som historiskt brukat marken måste inte bara höras utan ges ett avgörande inflytande över hur den ska användas framöver. Så ser juridiken ut.
Om kyrkan har lovat det samiska folket att respektera urfolksrätten har den inget annat val än att just – respektera urfolksrätten. Det är varken svårare eller enklare än så. På kyrkomötet i höst kan kyrkan visa i praktisk handling att den håller vad den lovar. Ska Svenska kyrkan ta sitt ansvar genom att följa urfolksrätten, eller fortsätta att skjuta kostnaderna på framtida generationer?
Johanna Westeson, folkrättsjurist och författare
Julia Rensberg, debattör och renägare
