Ett terrordåd skadar inte bara liv och lem. Det attackerar också idéer och värderingar. Det är därför tidningarna svämmat över av krönikor och analyser de senaste veckorna. Det är därför folk vill se och höra sina kungar och statsministrar bete sig empatiskt, säga kloka saker. Vi behöver manifestera vad samhället står för och ingjuta hopp inför framtiden.
Vid terrordåd då islamister är inblandade, förväntas alla landets imamer och muslimska kulturpersonligheter ta avstånd. Det brukar de också göra. Men är det inte egentligen ett orättvist krav? Varför ska de behöva gå i svaromål för extremister?

Ja, kravet är orättvist. Och ändå gör de rätt i att uttala sig. Dels därför att det finns en smittoeffekt, en guilt by association som vi kan beklaga men göra klokt i att inte blunda för. Dels därför att varje tillfälle att ge en sund motbild är värdefullt.
I detta läge befinner sig nu den lutherska kyrkan i Norden. Den norske terroristen kallar sig kristen och använder en korstågs-
retorik som hävdar rätten att kriga för sin tro. När Kyrkans Tidning vänder sig till två meriterade teologer, blir svaren just de två förväntade: Nej, vi uttalar oss inte för detta har inget med kristen tro att göra. Ja, vi uttalar oss därför att vår tro har blivit kidnappad.

Det är Jonas Eek, stiftsteolog i Göteborg, som står för den senare inställningen. Och i hans motargument mot korstågsretoriken finns något viktigt som berör långt fler än dem som kan beskrivas som extremister. Det är resonemanget kring att ”känna sig trängd”.
Många – inte minst etablerade debattörer – har svårt att förstå det hot som människor kan känna inför invandrad kultur och religion. Men eftersom känslan finns där bör den inte bagatelliseras. Och den berör kyrkan.
Rädsla för islamisering leder till ett kyrkokramande, i Sverige tydligast representerat av Sverigedemokraterna.

Den kyrka som blir kramad är kyrkan som symbol för svenskhet, kontinuitet och bevarande av traditioner.
En kyrka som inte söker nya sätt att formulera sig i en ny tid.
Vad gör kyrkan av dessa kramar? Här finns ett ansvar att inte bara avvisa ömhetsbetygelserna utan att ta människors oro på allvar. Vara tydlig både med att kristen tro är livskraftig och hållbar i ett pluralistiskt samhälle, där traditioner, liksom uttryck för tro, inte är en gång för alla givna utan alltid under utveckling.
Och att en vänskaplig sam-
existens med andra religioner inte innebär att allt blir en blandning där alla tappar sin identitet.
Kyrkans Tidnings ledarsida återkommer med en dåres envishet till följande uppmaning:
Alla ni som är inblandade i interreligiös dialog, skriv gemensamma debattartiklar! Ordna seminarier! Berätta vad ni håller på med och varför! Behovet av fredliga motbilder har aldrig varit större.

Brita Häll

… å andra sidan

Vi måste ta ansvar för historiens skräpkammare

En seriös teolog måste ta ansvar för historiens skräpkammare. Jon Sobrino, den latinamerikanske befrielseteolog som överlevde mordet på  jesuitbröderna i San Salvador, har visat en väg. Det finns säger han, inte bara en texternas Sitz im Leben (livssituation) utan också en Sitz im Tod (dödssituation).
I Sverige har bland andra Hanna Stenström  och Jesper Svartvik utvecklat detta sätt att tolka bibliska texter. Det innebär att inte väja för de svåra och obehagliga texterna, utan att försöka förstå deras sammanhang och att ta avstånd från de övergrepp de återger.
Samma sak menar jag med kyrkohistorien. Den kan inte läsas som en triumfalistisk fanfar att kristet alltid har varit gott. Så är det inte. Gud allena är god.

Ibland kan vi svårligen tänka oss att Luther bidrog med mycket förakt för det judiska, att Bernhard av Clairvaux och Hildegard av Bingen stödde korstågen mot muslimer, judar och ortodoxa kristna. Men de gjorde det. Precis som kristna i dag kan förfalla till våldsamheter i abortmotståndets USA. Eller som en kristen extremist i Norge kan förfalla till att tjäna det destruktiva i stället för Kristus.

Är det en lek med ord att säga att han var inte kristen? Jag tror inte det. Massmördarens självförståelse var kristen. Och det är nödvändigt att ta avstånd från denna hans förståelse av kristen tro. Att säga att han inte var en riktig kristen är ett sätt att förhålla sig. Men att göra det så enkelt som att det som är kristet alltid är gott är ett undvikande av ansvarstagande för historiens skräpkammare.
Det hjälper oss inte att varsna skuggan som följer kristen tros vandring genom världen, likaväl som den följer ateistisk tro, judisk tro, muslimsk tro.
Vi måste ta ansvar för avigsidan, inte bara för rätsidan. Det är smärtsamt.
Och alldeles nödvändigt för frisk mänsklighet.

Anna Karin Hammar