Var finns författarna?

I en period då remisser inför det nya handboksförslaget behandlas, har inläggen fått en annan karaktär. Som ett öppet brev till alla dem som nu granskar våra svar. Visst lyssnar ni? Visst hör ni vad vi hade kunnat tillföra om vi bara hade fått chansen i ett tidigare skede? Visst tar vi den tiden nu?
Oftast är musiker avsändare.

Jag vill fråga: Var finns författarna? Var har de funnits under hela processen? Den litterära kompetensen som remissinstans? Ordkonstnärerna, de yrkesmässigt arbetande poeterna och berättarna, de som fördjupar sig i språkets skönhet och kraft. Som vet hur det blommar ut, hur det skalas av utan att förlora sin substans, hur det enkla blir till.
Likaväl som vi behöver musikernas konstnärliga kompetens behöver vi författarnas.

Inte minst med ett direktiv att arbeta med ett ”nutida” språk. Inte genom att färgas med ord som uppfattas som nutida i kyrkan därför att vi själva använder dem flitigt och vet vad vi menar. Men ett språk som lever i vår nutid, även när det ska förvalta traditionens inarbetade ord.

Språket i sig räcker ändå inte. Häromdagen syntes en bokrecension med rubriken ”Lyriska anteckningar utan riktning engagerar inte” (SvD 22 maj 2014). Recensenten säger sig ständigt tappa fokus och måste börja om. Det måste finnas en sammanhållen berättelse.

Så har också gudstjänsten sin berättelse. Liturgen känner den, vet hur den löper som ett pärlband från moment till moment, men beskriven med fackspråk och traditionella begrepp som anamnes, epikles med flera, vilket kan skapa illusionen att detta är något svårt och krångligt som ingen förstår.

Så varför inte förenkla? Skala bort? Problemet är att vi då också skalat bort delar av berättelsen, fokus tappas och måste börja om. Vem kan då förstå något mer än den redan invigde? Blir det inte bara tråkigt? Enskilda moment utan inbördes sammanhang?

Om än med ett välvilligt syfte är berättelsen kraftigt försvagad i det nya förslaget. Låt oss vara mer uppmärksamma på att få med det innehåll som skapar sammanhang, så att gudstjänsten griper tag och engagerar från inledningsord till sändningsord. En berättelse vi kan känna igen från kyrka till kyrka och som förvaltar den tradition vi säger oss stå på.

I detta tror jag på ett fruktbart samarbete mellan liturg och författare.

Det tredje en författare aldrig kan fuska med är personteckningen. En huvudperson som enbart beskrivs ur en synvinkel blir en kliché. Vi kommer heller inte in på livet om inte den personen själv får uttrycka sig.

Även detta är en försvagning i det nya handboksförslaget. Texterna har kommit att handla mer om oss själva. Vårt tal om Guds närhet begränsas av den enda synvinkel vi valt: inklusivitet.
Det är viktigt, men det räcker inte till allt.

Liturgi är inte vårt tal om Gud. Det är det underbara samspelet mellan Gud och församlingen, en serie av mötesplatser där Gudsrösten når oss.
Var finner vi den rösten?

Jag läser i Britt G Hallqvist – diktare och teolog (Arcus)om hennes roll i arbetet med HB 86, där utgångspunkten för det liturgiska språket var: ”Dess förnämsta källa är Bibeln”.

I beskrivningen av Gud behöver vi hela språkrikedomen. För Gudsröstens tilltal behöver vi den eviga källan.

Vi kan lita på att Gud är inklusiv, det bor i hela Guds väsen och evangeliets kärna. Jesus dog inte för några få, utvalda, elitkristna. Det är vi som stöter bort varandra och kan behöva betona ett inklusivt språk i bemötandet av varandra. Men Gud är mycket större än så.

Det är därför även musikerna är så viktiga, deras roll att med musik kunna ge uttryck för det språk där Gudsrösten når oss bortom orden.

Jag tror inte det finns några genvägar för att skapa en handbok vi gemensamt kan vara stolta över. Liksom vid föregående handbok behöver vi det likvärdiga, fruktbara samspelet mellan de fyra kompetenserna: liturgen, teologen, musikern och författaren.

Därför slutar jag som jag började: Visst lyssnar ni? Visst hör ni vad vi hade kunnat tillföra om vi bara hade fått chansen i ett tidi­gare skede? Visst tar vi den tiden nu?

Åsa Hagberg
Författare, psalmförfattare med mera