Just nu pågår fotbolls-EM och uppmärksamheten i medierna är stor. Med de stora evenemangen ökar intresset, fler barn kommer att börja spela fotboll. Något som inte får samma uppmärksamhet är villkoren för dem som tillverkar de fotbollar som vi spelar med.
Sverige importerar varje år över 300 000 fotbollar och i världen säljs årligen fler än 40 miljoner bollar. Nästan all tillverkning sker i fattiga utvecklingsländer och produktionen domineras fullständigt av Pakistan.
Stor del av tillverkningen sker i staden Sialkot i nordöstra Pakistan. Villkoren inom industrin är under all kritik, med långa arbetsdagar och extremt låga löner. Men den fråga som väckt störst uppmärksamhet är barnarbete. Redan 1996 genomförde landets arbetsmarknadsmyndigheter en undersökning av fotbollsindustrin i Sialkot. Man fann då att 42 000 vuxna och 17 000 barn arbetade inom industrin. Genomsnittsåldern för barnarbetarna var 12 år.

Det globala mediala genomslaget av resultatet tvingade centrala aktörer att agera. FN-organet ILO (International Labour Organisation) antog ett handlingsprogram som innebar att barn under 14 år skulle erbjudas skolutbildning i stället för att arbeta. Programmet skrevs också under av Pakistans handels- och industrikammare år 1997.
Tio år senare har initiativet i Sialkot utvärderats vid flera tillfällen och den sammantagna bilden är splittrad. Antalet barn i fabrikerna har minskat, rapporter från ILO beskriver att 10 000 tidigare barnarbetare har fått utbildning genom utbildningscenter och barn har fått plats i det formella skolsystemet. Det visar att påtryckningar har betydelse. Men det finns också kritiska röster bland utvärderarna. Själva tillverkningen sker ofta i stora garageliknande lokaler på landsbygden där människor syr ihop fotbollarna för hand. Kontrollen av dessa så kallade sycenter är bristfällig. Det är också vanligt att tillverkningen kontinuerligt flyttar till nya platser och till nya underleverantörer, vilket gör det svårt att utöva kontroll.
Det finns inte heller något som tyder på att omfattningen av barnarbetet har minskat generellt i Pakistan. Fortfarande arbetar omkring 7,5 miljoner barn i landet – detta samtidigt som över 10 miljoner vuxna är arbetslösa. Det viktigaste skälet till att arbetsgivare föredrar att anställa barn är att det anses legitimt att betala barnen lägre lön. Att exploatera barn blir ett sätt att öka vinsten.

Flera utvärderingar av projekt för att få bort barnarbete, både i Sialkot och på andra ställen, påvisar ett mycket starkt samband mellan kostnadsfria skolor av hög kvalitet och en minskning av barnarbetet. Fattiga föräldrar, som behöver alla inkomster de kan få, inser att det på lång sikt är bäst om barnen får utbildning. Det bidrar till att öka familjens välfärd.

Det behövs ett fortsatt engagemang kring frågan om hur fotbollarna tillverkas. Ett sätt är att enbart köpa rättvisemärkta fotbollar. I dag finns totalt fem Fair-trade-certifierade producenter av fotbollar i Pakistan och Thailand. Kriterierna handlar inte bara om förbud mot barnarbete, utan också om regler för kemikaliehantering och stöd för att utveckla lokalsamhället.
En annan omfattande kampanj heter Play Fair 2008. Den har ett något bredare perspektiv och inriktar sig på anständiga villkor inom hela sportvaruindustrin, särskilt med sikte på sommarens olympiad i Peking. Även inom den kampanjen är villkoren för dem som tillverkar fotbollar en viktig fråga.

Som aktiv i kyrkan går det att kräva medvetna val när skolor och idrottsklubbar köper fotbollar. Det går att ställa nya krav på ILO och FIFA att fotbollstillverkning i Pakistan måste följas upp bättre och att underleverantörer kontrolleras. Samtidigt måste vi ställa krav på bra skolutbildning, barnarbetare måste erbjudas ett alternativ. Vi kräver: Bort med alla fotbollar tillverkade av barn under fotbolls-EM! Bort med barnarbete inom sportvaruindustrin!

Maria Wingård, förbundsordförande Svenska kyrkans unga

Johannes Ekström, ordförande Globala arbetsgruppen, Svenska kyrkans unga