Vi behöver helt tänka om när det gäller skogsförvaltningen

Till kyrkostyrelsen, stiftsstyrelserna och egendomsnämnderna i Luleå, Härnösands och Västerås stift

Skogen i Sverige spelar en viktig roll för alla. Genom skogsbruket får vi råvaror (virke, pappersmassa), mat (svamp, bär, vilt), rekreation (friluftsliv, naturupplevelser) och även andliga upplevelser. Skogen binder växthusgasen koldioxid, och är en förutsättning för biologisk mångfald. Skogen ger också arbete och inkomster åt hundratusentals svenskar, och vinterbetet i skogen är en förutsättning för rennäringen. Dessa olika aspekter står i vissa fall i motsatsställning och måste vägas mot varandra. Sammanvägningen påverkas av nya kunskaper om klimat, ekologi, hälsa och skogsbruk, liksom av att de ekonomiska förutsättningarna för nyttjandet av skogen förändras.  

Enligt Svenska kyrkans ordning skall dess förvaltarskap utövas "med hänsyn till hela Guds skapelse". Om skogsförvaltningen sägs att den skall ge “bästa möjliga uthålliga totalavkastning” och ska "ske på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar”.

Klimatkrisen gör det särskilt angeläget att skogens betydelse som koldioxidsänka tas till vara på bästa sätt, och så fort som möjligt. Det är känt genom omfattande forskning att skogsmark efter kalhuggning och markbearbetning snarare fungerar som koldioxidkälla – alltså emitterar koldioxid ut i atmosfären under flera decennier innan trädens tillväxt tar över och ändrar balansen mellan bindningen och emissionen av koldioxid [se t. ex. Torbjörn Skytt et al 2021 Environ. Res. Lett. 16 114037].

Eftersom det i hög grad brådskar att minska växthusgaserna i atmosfären bör en omställning från det bland stiftens skogsförvaltningar nu helt dominerande trakthyggesbruket till ett mindre emitterande kontinuitetsbruk (blädning, Lübeck-modellen, eller liknande) ske skyndsamt. Detta gäller särskilt skogsbruket i norra Sverige där tillväxttakten är långsammare än längre söderut och denna balanspunkt därför nås senare efter slutavverkning. För en omställning talar också den avgörande betydelsen av den biologiska mångfalden, som nu påverkas mycket negativt av stora kalhyggen [Science for Environment Policy (2021), European Forests for biodiversity, climate change mitigation and adaptation. Future Brief 25. Brief produced for the European Commission, UWE Bristol, https://ec.europa.eu/science-environment-policy].

Också hänsynen till den samiska kulturen med dess spiritualitet grundad på mark och vatten, och försörjning med fångst, fiske och renar och deras behov av vinterbete, talar för kontinuitetsskogsbruk. Svenska kyrkan har lovvärt engagerat sig i försoningsarbete med Sveriges ursprungsfolk, och åtagit sig att ”öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens rättigheter inom Svenska kyrkan och samhället” (för att citera kyrkostyrelsens arbetsutskott uttalande i juni 2021). Det är nödvändigt att större hänsyn tas till samernas intressen vid det kyrkliga skogsbruket för att försoningssträvandena skall ge verkligt konkreta resultat bortom proklamationerna (se vidare Kyrkans Tidning nr. 4/2022).

Skogens värde som matförråd, för friluftsliv och turism, dess hälsofrämjande verkan och förmedling av andliga upplevelser, skulle också i hög grad öka om skogsbruket görs varsammare. Det är värt att notera att de nordliga stiftens skogsskiften, typiskt med arealer i intervallet några hundra till några tusen hektar, till stor del ligger i anslutning till samhällen i inlandet – en följd av att de ursprungligen tilldelats prästboställen. De kan alltså vara lättillgängliga livgivande oaser för rekreation, friluftsliv och turism, under förutsättning att de inte kalhuggs, markbereds och tätplanteras. 

För att åstadkomma den snabba omläggning som är nödvändig från trakthyggesbruk till kontinuitetsbruk krävs en radikal omläggning av stiftens egendomsförvaltningar beträffande deras styrning, organisation och praxis. Även om ett förändringsarbete igångsatts på sina håll, kräver omläggningen en grundläggande omvändelse om den ska ske tillräckligt snabbt och genomgripande inom ramen för nuvarande system.  I egendomsförvaltningarna måste också en fördjupad teologisk diskussion föras, så att respekten för Skapelsens integritet sträcks ut långt bortom den ekonomiska lönsamhetens målbilder.

En intensiv dialog med forskare, miljöorganisationer, samer, civilsamhälle med friluftsfrämjande, idrottsrörelse, turistnäring, och andra lokala intressen måste inledas. En sådan dialog behöver skötas på ett insiktsfullt sätt så att företrädare för olika synsätt ges tillfälle att på ett öppet, ärligt och respektfullt sätt samtala om långsiktiga lösningar. Samtidigt måste de intressekonflikter som finns lösas utan att ge avkall på den långsiktiga hållbarheten vad gäller klimat och biologisk mångfald. Om detta kan ske genom förnyelse av stiftens egendomsnämnder måste diskuteras snarast. Alternativet är att riktlinjer för förvaltningen arbetas fram inom ramen för en ny organisation med företrädare för olika intressen, vilken öppnas bortom Svenska kyrkans maktcentra, för att inte klimat, mångfald och berättigade anspråk ska kompromissas bort.

En av rättighetsskäl särskilt viktig grupp i detta arbete är samerna. Ett större inflytande för den gruppen, både vad gäller långsiktiga riktlinjer och medbestämmande i  löpande skogsförvaltning, skulle bidra till långsiktig hållbarhet. Att kyrkan på så sätt delvis avhänder sig förfoganderätten över ”sin jord” vore, med tanke på koloniseringshistorien av Norrlands inland och kyrkans roll i denna, inte obefogat.

Med tanke på den akuta situationen särskilt när det gäller klimat och biodiversitet står det klart att den nuvarande skogsförvaltningen i mer än ett decennium på det stora hela inte kan anses ha följt kyrkoordningens direktiv om hänsyn till hela Guds skapelse, hållbarhet och etisk försvarbarhet. Skulle man se det nuvarande skogsbruket som uttryck för ”kyrkans grundläggande värderingar” i enlighet med kyrkoordningen är resultatet förskräckande.  Ansvariga tjänstemän och politiker behöver därför skyndsamt och tillsammans med berörda parter utarbeta strategier för en omfattande förändring av kyrkans markanvändning och ge dem effektivt genomslag i praktiken.

Dessa överväganden bör ingå i direktiv till den utredning som kyrkomötet 2021 gett kyrkostyrelsen i uppdrag att genomföra angående kyrkoordningens bestämmelser om prästlönetillgångarnas förvaltning. Utredningen bör explicit ges i uppdrag att utreda huruvida den nuvarande organisationen är tillfyllest, med deltagande av berörda parter, och arbeta med skyndsamhet utan att kvalitén i bedömningarna eftersätts.

Eva Katarina Agestam, präst och ekoteolog,
Kristina Belfrage, doktor i agroekologi,
Bengt Gustafsson, astronom,
Sven Hillert, präst och ekoteolog,
Per Larsson, präst och ekoteolog,
Anders Liljas, biokemist,
Pekka Mellergård, t.f. rektor för Enskilda högskolan, Stockholm,
Sverker Molander, miljösystemvetare,
Lars Rydén, biokemist och miljövetare,
Carina Sundberg, präst och ekoteolog,
Malin Östman, kurssamordnare Cemus

Medlemmar i Rättviksseminariet - det ekoteologiska nätverket knutet till Stiftsgården i Rättvik