I min släkt finns det kvar ett brev som farmors pappa Erik Edvard Lind skrev. Han berättar om hur förfärligt det är att svälta, hur han har en bit bröd som bara räcker till den treårige sonen. Det är några generationer bort. Men respekten för mat har gått i arv, insikten att överflödet inte är självklart. Jag vet att jag delar denna känsla med många.
Överföringen av värderingar fungerar med mat. Men uppenbarligen inte med demokrati. På DN Debatt publicerades i fredags en undersökning som visar att var fjärde 18-29-åring tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en ”stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller val” (World Values Survey). Sju procent skulle till och med kunna tänka sig att sälja sin röst i riksdagsvalet till någon som erbjöd ”en mindre summa pengar eller annan gåva”.

Historielösheten är tydlig. De som nu är 18-29 år borde ha far- och morföräldrar som minns rädslan under Andra världskriget och den förödelse som emanerade från diktatorer som Hitler och Mussolini. Berlinmurens fall och de europeiska kommunistregimernas nedmontering är inte alls länge sen. Men avtrycken i många ungas medvetande saknas.
Även när jag var i övre tonåren kunde jämnåriga prata om hur bra det vore med en ”upplyst despot”. Det beror inte bara på dåligt historiskt medvetande, utan också på att många unga lockas av det extrema. Ännu tydligare handlar det om drömmen om ett bekymmersfritt liv där man slipper bli vuxen och någon annan tar ansvaret. Problemet är att man inte tänker tanken fullt ut. Vad gör du om den ”upplysta despoten” skapar ett samhälle med tvång, våld och förtryck. Röstar bort honom? Nej visst ja, det gick ju inte.

Vi kan oroa oss över ungdomen, men sanningen är att den demokratiska likgiltigheten är ett hot som inte tar hänsyn till ålder. Det finns en koppling mellan resultatet i World Values Survey och stressen över det fria valet som allt fler svenskar vittnar om. Varför måste vi välja elbolag och telebolag själva och placera pensionspengarna efter eget huvud? Varför kan inte bara staten fatta besluten åt oss?
Soffliggandet vid rikdags- och EU-val är väl känt. Visst handlar det delvis om att folk har svårt att se skillnad på partierna. Men också om en håglöshet inför demokratin.

Svenskar har en förhållandevis stark tilltro till staten och rättssystemet, vilket visar sig i upprördhet och vrede när det inte går rätt till. Därför kan vi ha svårt att inse att samhällsbygget är beroende av att du och jag går och röstar.
Även Svenska kyrkan tar skada av den låga demokratiska medvetenheten. Att folk låter bli att rösta i kyrkovalen beror inte bara på ett svagt kyrkligt engagemang. Även här är det demokratilättjan som spökar. Kyrkan behöver alltså inte enbart presentera sina sakfrågor tydligare. Den måste också delta i opinionsarbetet för demokrati. Här finns allt att vinna, både för egen del och för bidraget till det goda samhället.
Ska den kampen vinnas behöver också barriärerna mellan generationerna brytas upp. Det finns en ungdomskult som gör att de äldre tror att de unga sitter inne med alla svaren. Tonåringar får knappast intrycket att äldre generationer kan ha något livsviktigt att berätta. Men det har de. Om både mat och statsskick.   

Brita Häll

Rekyl:  Unga ropar efter att bli sedda

Oron var stor när undersökningen kring ungdomars värderingar om demokrati och val publicerades. Visst tedde det sig skrämmande att så många unga verkade beredda att sälja sin röst och att ha en stark ledare framför ett demokratiskt val.

Debattartikeln publicerades dessutom i samma veva som en diskussion kring ungdomars engagemang rasat på kultursidor. Här framhöll Ann Charlott Ahltstadt på Aftonbladets kultursida att dagens unga främst intresserade sig för modebloggande och konsumtion. Ann Heberlein svarade på Dagens Nyheters kultursida att det i själva verket var många unga som var engagerade, men få vuxna som lyssnade.

Kanske ligger svaret inte i en historielöshet utan en uppgivenhet. Just den grupp som undersökningen avsåg är den första generationen på många som beräknas få det sämre än sina föräldrar. Dagens unga lever, till stor del, i en tillvaro av osäkra timanställningar, nedskärningar i skola och psykiatri, långtidsarbetslöshet och bostadsbrist. Ändå handlade senaste valrörelsen mer om fastighetsskatt och pensionärer. Att rycka på axlarna åt demokratiska grundvalar kan också vara ett rop efter att bli sedd. Varför ska unga ta politiken på allvar när politiken vägrar befatta sig med dem?

Elin Grelsson