Vi ska inte låta oss skrämmas bort från vårt uppdrag

Under en medarbetarsamling om Svenska kyrkans beredskapsarbete får vi se en film från Försvarsmakten. Den har titeln När kriget kommer – Vad är värt att försvara? Inte om, utan när.  Filmen inleds med det sanna påståendet att rättigheter inte har varit gratis och att det är många före oss som kämpat dem. Och innan någon tror att jag som skriver lider av svår naivitet, vill jag genast meddela mig som allvarligt oroad över världsläget. Jag ser att en ökad beredskap, en ökad medvetenhet om läget vi befinner oss i, är något vi behöver arbeta med i samhället och i kyrkan. Men beredskap för vad? På vilket sätt behöver vi förbereda oss? Och hur förebygger vi bäst att det värsta inte ska hända? Med de här frågorna kommer mina invändningar.

Filmen inleds med en bister berättare i tomma och skumt upplysta lagerlokaler. Suggestiv musik skapar stämning, från dovt hotfull och pulserande action till vemod. I slutet hänger ett band ner från en krok i taket. Som i en film där någon skulle kunna bli fängslad, torterad, avrättad. Det är inte i fokus, men medvetet placerat. För det här är en film som vill skrämma. ”Hela den här filmen bygger på verkligt framtagna scenarier” säger man. Det låter objektivt och bra. Men vänta, scenarier som är framtagna i verkligheten - vad är det annat än just scenarier? Och vilket fokus försvinner när vi väljer att lyssna till berättelsen i filmen? Vad säger en film som är så suggestiv och tydligt vinklad egentligen om framtiden? Svaret är inget.

Förutom det uppenbara påpekandet att det är de små rörelsernas, folkrörelsernas och de modiga personernas kamp, inte staten genom militärmakten, som har banat vägen för fri- och rättigheter och demokrati, finns det en ännu viktigare reflektion för kyrkan att göra. När vi ska se till att vår organisation är så robust att den klarar stora påfrestningar, behöver vi om och om igen ställa oss frågan vad vi, utifrån evangeliet, är kallade att göra och vara i den värld vi lever. Vad har vi att vittna om i världen och vilken framtid vi vill verka för? I full medvetenhet om att vi kan komma till olika slutsatser: detta måste vara utgångspunkt . Vad ser vi om vi ser med Jesu, och inte försvarsmaktens, blick på världen och med hans ögon på vårt uppdrag i denna tid?

Kyrkan är kallad att be och verka för Guds rike i såväl nutid som framtid. Vi bör inte låta oss bli förda bakom (film)ljuset, låta oss skrämmas bort från vårt uppdrag. Det finns redan nu en värld av lidande och nöd där vi är kallade att verka. Om vi på allvar vill värna demokrati och mänskliga rättigheter, behöver vi värna dem för alla människor överallt.  Vi behöver tala sant om det vi ser och lyssna på röster av god vilja som vill värna människovärdet.

Vad gäller beredskap - som alltså var ämnet för dagen i den samling jag deltog i - vill jag säga vem jag anser vara naiv. Den som tror att några dunkar vatten och lite konserver är lika med att vara beredd är grundligt lurad. Kriget i Gaza visar vad som krävs: Att ha en så lätt packning och vara så fysiskt stark att du kan gå till de platser övermakten säger ska vara säkra, eventuellt bärande gamla och barn. Att kunna gräva fram döda och skadade ur rasmassor. Att orka släpa döda kroppar ur de få fungerande sjukhusen. Att bära vatten långa sträckor, att gå dit där det eventuellt finns mat. Det är vad som krävs och ingen är beredd.

Mot slutet av filmen heter det att ”Det kommer att vara viktigt för Sverige att hitta det här klistret som håller ihop samhället i framtiden.” Klistret kan möjligen skapas genom att skrämma befolkningen till att vilja ”försvara svenska värderingar”. Men skrämseltaktiker är inte något som i längden ger kraft. Kraft får vi i goda gemenskaper, av att göra det vi uppfattar som moraliskt riktigt och av att agera i linje med våra djupaste värderingar.

Under andra världskriget skrev Lydia Wahlström, som vi kan läsa i   Kyrkans Tidning:  ”Krig och fred skapas i själarnas innersta, innan de komma ut till slagfälten och rådsborden”. Om vi vill bidra till det som skapar fred behöver vi tillsammans som döpta stå kvar i kallelsen att vara ljus och salt för världen, att bygga tillit mellan människor och värna skapelsens integritet och varje människas lika värde. Vi behöver göra det tillsammans med andra i ett brett och engagerat civilsamhälle och i en global rörelse för fred, frihet och rättvisa. Här kan vi skapa beredskap. Hittar vi ett tillitens kitt är jag övertygad om att vi står bättre rustade, än genom att leva rädda i ett fiktivt ”när”.

Lotta Torstensson
präst