Många uppfattar att kyrkan talar om kristen tro på ett sätt som inte är angeläget och meningsfullt. Men utvecklingen är inte ödesbestämd.
En plats där människor söker kunskap och sammanhang; där människor finner och växer i tron. En plats där historien blir levande och där framtidens kulturarv skapas. En plats som rymmer ljus och mörker; skratt och sorg; reflektion, meditation och inspiration.
Svenska kyrkans uppdrag är att möta människors strävan efter mening och fördjupning med vår egen tro och tradition. Och det är också vad som oavbrutet pågår i våra församlingar: i gudstjänster, i samtal med dopfamiljer och konfirmander, i musik och diakoni. Runt om i vårt land sker varje år hundratusentals möten där medarbetare, förtroendevalda och ideella låter – med Martin Luthers ord – Guds skapande ord komma i svang och befria till tillit, gemenskap och tjänst i världen.
Samtidigt är det tydligt att många människor har svårt att finna svar på sina livsfrågor inom kyrkans ram eller – annorlunda formulerat – att kyrkan inte talar om kristen tro på ett sätt som uppfattas som intressant, relevant och meningsfullt.
Redan 1932 identifierade Lydia Wahlström (1869–1954, pedagog, teolog och rösträttspionjär) en akut kommunikationskris mellan kyrkan, skolan och barnen. ”Där barnen inte komma från religiösa hem och äro invanda vid religiöst uttryckssätt, där bli sådana ord som rättfärdiggörelse och försoning fullkomligt obegripliga – alla anknytningspunkter saknas mellan sådana begrepp och barnens vanliga liv”.
När traditionella kristna ord och begrepp inte längre har en gemensam betydelse, när ”alla anknytningspunkter saknas”, förstärks avståndet mellan kyrkans förkunnelse och människors liv. Kristen tro uppfattas mer som en intellektuell och moralisk checklista (”detta måste du tro för att kalla dig kristen”) än som ett språk för existentiella erfarenheter. Och när kunskapen om kristen tro blir mindre, kommer också kulturens och kulturarvets symbolvärldar att tömmas på innebörd. Förförståelse och tolkningsnycklar saknas.
Länge har vi förlitat oss på att kyrkliga institutioner och traditioner skulle vara starka nog att upprätthålla den allmänna kunskapen om och förtrogenheten med kristen tro. Så är det inte längre, i synnerhet inte som medlemstalen och deltagandet i de kyrkliga handlingarna sjunker.
På olika sätt har kyrkomötet, kyrkostyrelsen och biskopsmötet agerat för att möta denna utveckling, till exempel genom satsningen Dela tro – dela liv (2012–2018) som har haft ett fokus på församlingarnas undervisning och mission för alla åldrar.
I dag ser vi att arbetet med lärande och undervisning behöver breddas och intensifieras ytterligare. Med sikte mot framtiden och med erfarenheterna från Dela tro – dela liv samlar vi oss nu för att utveckla ett systematiskt och sammanhållet program för lärande och undervisning i hela Svenska kyrkan – församlingar, stift, nationell nivå, biskopsmöte och genom bredden av kyrkliga organisationer och nätverk.
Arbetet med programmet har inletts och i dagarna har pedagoger och teologer från alla stift träffats för att diskutera hur vi kan gå vidare tillsammans. Inga magiska trollspön finns att tillgå, utan arbetet kommer att behöva ske långsiktigt och i generös samverkan mellan förtroendevalda, ideella och anställda.
Programmet för lärande och undervisning i Svenska kyrkan håller flera tankar levande samtidigt. Å ena sidan behöver vi, klarsynt och utan undanflykter, ta till oss den kunskap som sjunkande medlemstal och verksamhetsstatistik förmedlar: att kristen tro är en känd, upplevd och levd verklighet för allt färre. Å andra sidan måste vi påminna oss om att denna utveckling inte är ödesbestämd eller en naturlag.
Tvärtom har vi goda förutsättningar för att med tillförsikt ta oss an de utmaningar som det allmänna kunskapsläget innebär. Framför allt har vi ett uppdrag – att förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling – som ständigt uppmuntrar oss att ta nya tag.
Vi har också rika resurser i de möten som varje år sker i landets församlingar; i kyrkans samlade teologiska och pedagogiska kompetens och i många människors förtroende och positiva förväntan på att kyrkan ska vara en plats för kunskap, bildning, samtal och inre växt.
Bibeln berättar om liv och hopp: om Gud som ständigt skapar nytt, om möten med Jesus som förvandlar, om uppståndelsen som övervinner döden. Här har kyrkan sitt ursprung och uppdrag. ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord”, heter det i ett av Johannesbreven (Första Johannesbrevet 1:1).
De kommande åren behöver vi fokusera vår fantasi, kreativitet och uthållighet för att utveckla kyrkans undervisning – i konkreta möten, i digitalt lärande och i det offentliga samtalet. För en folkkyrka kan ärendet aldrig vara mindre än att livets ord ska bli bärande och meningsfullt icke för de få, utan för de många. Nu är tid att handla och förutsättningar finns. Må Gud välsigna vår kyrka i detta arbete!
Antje Jackelén
ärkebiskop
Sören Dalevi
biskop Karlstads stift
Wanja Lundby-Wedin
1:e vice ordförande, kyrkostyrelsen
Maria Södling
Programmet för lärande och undervisning i Svenska kyrkan, kyrkokansliet
Fakta: Debatt
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR