Dags att undersöka männens reträtt från kyrkan

Jämställdheten inom kyrkan har åter aktualiserats. En sak är jämställdhet vad gäller löner och karriär, en annan vad gäller könsfördelningen i kyrkliga tjänster och på kyrkans profilutbildningar, det vill säga församlingspedagoger, diakoner, kyrkomusiker och präster. Vad gäller det förra så visar kyrkostyrelsens skrivelse, KsSkr 2024:5, Jämställdheten i Svenska kyrkan, till årets kyrkomöte att det är förhållandevis marginella skillnader.

Vad gäller det senare är obalansen desto större,  av totalt 161 examinerade 2023 var 26 män, alltså 16,1 procent! Av 46 utexaminerade diakoner 2023 var 4 män (8,7 procent), av 48 församlingspedagoger var 6 män (12,5 procent), av 7 kyrkomusiker var 2 män (28,6 procent), och av 60 präster var 14 män (23,3 procent). 

Under perioden 2015 till 2023 tog 1291 kandidater examen i någon av profilutbildningarna, församlingspedagoger, diakoner, kyrkomusiker och präster. Av dessa var 294 män, dvs. 22,8 procent. Obalansen är störst bland församlingspedagoger och diakoner, minst bland kyrkomusiker och präster. Under perioden prästvigdes 558 kandidater, av dessa var 181 män, det vill säga 32,4 procent.

Över tid har skillnaden varierat mellan 42,3 procent män (2021) och 18,0 procent (2017). Det skiftar år från år på ett sådant sätt att det är svårt att utläsa en långsiktig trend. Fast – den allmänna trenden är nog att obalansen består och ingenting i materialet visar att en förändring är på gång.

Att fördjupa sig i siffror är kan ibland vara smått ointressant men också avslöjande. För statistiken visar på ett allt större problem i Svenska kyrkan: Var är männen? I kyrkans tjänster? I kyrkbänkarna? I församlings- och gudstjänstlivet?

Fördelningen mellan könen är otillfredsställande. Därför är det av yttersta vikt att ta fram en strategi för att andelen män ska öka. Om detta har jag motionerat till årets kyrkomöte. Glädjande nog tog Jonas Lindberg upp frågan i sin ledare i Kyrkans Tidning (18/7). Rubriken var talande: ”Frågan om jämvikt lika viktig när männen blir minoritet”. Men betraktas den i realiteten som lika viktig?

Risken är att vi lider av den ideologiska blindhet som beslutar och handlar utifrån en tidigare problematik men som nu är passerad. Att man går från det ena diket till det andra diket. Varken ledaren eller reportagen i Kyrkans Tidning visar i exakta siffror hur stor den bristande jämvikten verkligen är. Kan det vara så att om fördelningen varit den motsatta så hade problemet uppmärksammats betydligt mer? Jag har inte aktuell statistik för andra jämförbara högskoleutbildningar men en kvalificerad gissning är att de kyrkliga profilutbildningarna tillhör dem som har minst andel män.

Även orsakerna till utvecklingen borde vara intressanta att undersöka. För att forma en framtida strategi krävs en analys över bakgrunden till den utveckling som vi sett. En orsak är givetvis att kvinnors plats och delaktighet har blivit självklar i såväl samhälle som kyrka. En annan fråga som kräver mer analys är att männen uppenbarligen gjort en större reträtt från kyrkan. Inte alla män, förstås, men statistiken visar att det proportionerligt har blivit så. Varför väljer män att i mindre utsträckning än kvinnor att ta del av dagens gudstjänst- och församlingsliv? Eller att utbilda sig till någon av profilyrkena i kyrkan?

”Halva himlen är vår” blev ett feministiskteologiskt slagord för några år sedan. Om jag räknar rätt så återstår då en halva – den för männen. Men det märks knappt i kyrkan.

För hundra år sedan var kyrkan patriarkal men då som nu speglade kyrkan hur samhället i övrigt fungerade. Bland jurister och domare, poliser och militärer, läkare, ingenjörer och ekonomer dominerade männen minst lika mycket som inom kyrkan av det patriarkala. Och tvärtom, inom vad som brukar uppfattas som ”kvinnliga yrken”, vanligen inom vård och skola.

Frågan är om det har blivit en större obalans mellan könen i kyrkan än i andra sammanhang. Oavsett vilket så är det av största vikt att inför framtida rekrytering till de kyrkliga profilutbildningarna, dels ta fram en strategi för en mer jämlik fördelning mellan könen, dels analysera orsakerna till de gångna årens utveckling. Det behövs inte bara för utbildningarnas och de examinerades skull utan för hela Svenska kyrkans gudstjänst- och församlingsliv. Eller är det bara jag som är ”besvärad” av den bristande jämvikten?

Berth Löndahl, kyrkoherde emeritus och ledamot i kyrkomöte och kyrkostyrelse för Frimodig kyrka