Wikings vision om gemensam kristenhet inspirerar

Jag blev så glad när jag läste Göran Wikings debattartikel och tänkte: Jag har funnit en själsfrände som jag delar livserfarenhet med.

Göran Wiking ställdes inför det bisarra när hans reformerta hustru ville bli medlem i Svenska kyrkan och formellt förväntades byta sida i 1500-talets teologiska skyttegravskrig. Hon slapp och det var då för väl.

Själv är jag katolik och har inga problem med Martin Luthers kritik av senmedeltidens kyrkliga missförhållanden, tvärtom. Men jag delar inte Luthers teologiska ställningstaganden. Tron allena, nåden allena och skriften allena är inte mitt teologiska språk.

Ändå lever jag mer i Svenska kyrkan än i den katolska kyrka jag tillhör. Detta har flera förklaringar. En är min vantrivsel med Stockholms katolska stifts djupa konservatism och Katolska kyrkans systematiska diskriminering av kvinnor och homosexuella. Det är helt enkelt lättare att andas i Svenska kyrkan.

En annan heter Karin och är min hustru. Hon är svenskkyrklig och ordförande i ett kyrkoråd. Den senare omständigheten drar in mig i formella svenskkyrkliga sammanhang där jag som ”prinsgemål” går tre steg bakom och iakttar.  En lika nyttig som lärorik och roande erfarenhet.

Eftersom jag inte är medlem i Svenska kyrkan betalar jag ingen kyrkoskatt. Det plågar mig ibland eftersom jag tycker att jag smiter från notan.

Naturligtvis har jag ställt mig frågan om jag inte lika gärna kan bli medlem i Svenska kyrkan och bidra till allt det jag får del av. Men jag har kommit fram till att det vore hyckleri och respektlöst av mig att bli lutheran utan att vara det. Jag löser i stället problemet provisoriskt genom kollekt.

Fast enkelt är det inte. Självklart delar jag Svenska kyrkans tro liksom jag delar Katolska kyrkans tro. Detta eftersom jag väljer att tro i betydelsen sätta min tilltro till. Min tro är att jag litar på Jesus, att han i sitt liv visar mig vem Gud är och vad Gud vill av mig.

Men jag inser att tro för många kristna också betyder att ta teologisk ställning till Gud, kyrkan och det kristna livet. Att det är skillnad på sant och falskt och viktigt att stå på den rätta sidan. Det tyckte jag också som ung, men det är nu länge sedan jag var ung.

Missförstå mig inte. Sanningen är inte likgiltig. Vad jag ifrågasätter är tvärsäkra påståenden om sådant vi inte kan verifiera med våra sinnen.

Gud är inte våra ord och inte heller går det att fånga Gud i en bur av ord. Gud är vårt hopp bortom orden. Vi kan tala, skriva och tänka om Gud, men inte definiera Gud.

Jo, jag vet att jag just gjorde mig skyldig till två logiska självmål. Jag påstod att Gud inte går att definiera, vilket i sig är en definition. Dessutom definierade jag Gud som vårt hopp bortom orden. Men det är konsekvenser av en begränsning i språkets möjligheter som inte bör hindra oss från att tänka vidare.

För att kunna tro behöver vi tänka. För att tänka behöver vi språket.  Men språket är en labyrint av koder och symboler som ligger mellan oss och allt annat. Språket ger oss tillträde till omvärlden, såväl den vi kan verifiera som den vi inte kan verifiera. Men språket är också en barriär. Ingen av oss, varken lutheraner eller katoliker kan hoppa över språket och göra anspråk på exakt kunskap om Gud, kyrkan och det kristna livet.

Med denna insikt vill jag återvända till Göran Wikings inspirerande debattinlägg. Wiking föreslår, som jag förstår honom, att Svenska kyrkan ger upp sin exkluderande lutherska identitet och erbjuder sig som hem för alla kristna i Sverige. En möjlighet att med olika teologiska språk dela världsliga tillgångar i stället för att kämpa med parallella investeringsplaner och sparbeting.

Förslaget är spännande, närmast självklart, men tyvärr helt orealistiskt. Det finns alldeles för många kristna, inte minst inom katolska kyrkan, för vilka det är livsviktigt med staketomgärdade trosrevir.

Trots alla ekumeniska ansträngningar tycks kyrkliga inbördeskrig åtnjuta evigt liv. Och även om det vi för länge sedan blev oeniga om fallit i glömska är gamla konflikter pålitliga leverantörer av nya motsättningar. Det viktigaste tycks vara att som en identitetsreflex försvara splittringen -  med Equmeniakyrkan som unikt undantag.

Nej, den organisatoriska vägen till kristen enhet förblir nog stängd. Men det finns en annan väg som står öppen för oss.

Av språkets begränsningar följer att det är fullt möjligt, egentligen nödvändigt, att acceptera flera parallella teologiska föreställningar om Gud, kyrkan och det kristna livet. Kristna av olika konfession kan säga till varandra: Vi talar olika teologiska språk, men det betyder inte att några måste ha rätt och andra fel. Detta eftersom Gud är bortom det vi säger, oavsett vad vi säger.

Alltså delar jag Göran Wikings vision om en gemensam kristenhet i Sverige. Men som en rörelse underifrån där vi som vill enhet accepterar varandra i befintligt skick, väljer livet och vägrar splittring.

Gert Gelotte
katolsk lekman, journalist